Edith Södergran (1892-1923)

Edith Södergran var en banbrytande modernistisk poet med en exceptionell särart i Finland och Norden och även i europeisk jämförelse. Rätt så exceptionella var även hennes livsomständigheter. Hon föddes i S:t Petersburg men familjen flyttade snart till Raivola på Karelska näset. Sina skolår tillbringade Edith dock i S:t Petersburg där hon gick i en tysk skola. Redan under skolåren bekantade Edith sig med den franska symbolismen, den ryska futurismen och den tyska expressionismen men tog även intryck av Heine och Goethe. Som tonåring insjuknade hon i tuberkulos och tillbringade långa tider i sanatorier i Finland och i Schweiz. Under utlandsvistelsen reste hon även i storstäder och bekantade sig med den Centraleuropeiska kulturen, speciellt målarkonsten.

Enligt Holger Lillkvist skiljer sig Södergrans poetiska agenda klart från de senare tjugotalisternas (t.ex. Björling, Enckell) som hade en bejakande relation till den sinnliga verkligheten. Hos Södergran är klyftan mellan medvetande och kroppslighet nästan oöverbryggbar; hennes målsättning är att skapa ett starkt och osårbart lyriskt jag. Med hjälp av konsten kan diktjaget värja sig mot främlingskapet inför den fysiskt givna världen, vända det till triumf och hävda jagets självtillräcklighet. Med Södergrans egna ord: ”Jag gör icke dikter utan skapar mig själv.”

På grund av sjukdomen hann Södergran bara ge ut fyra diktsamlingar innan sin tidiga bortgång men betraktas som den finlandssvenska modernismens självklara föregångsfigur. Första diktsamlingen Dikter utkom 1916, Septemberlyran 1918, Rosenaltaret 1919, aforismsamlingen Brokiga iakttagelser 1919 och Framtidens skugga 1920. I den 1925 postumt utgivna samlingen Landet som icke är samlades tidigare outgivna dikter. Södergrans under sina skolår i S:t Petersburg på svenska, tyska, franska och ryska skrivna ungdomsdikter samlades senare i det så kallade Vaxdukshäftet.

I den första samlingen ingick en av Södergrans mest älskade dikter Vierge moderne:

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.

Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,

jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol…

Jag är ett nät för alla glupska fiskar,

jag är en skål för alla kvinnors ära,

jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,

jag är ett språng i friheten och självet…

Jag är blodets viskning i mannens öra,

jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,

jag är en ingångsskylt till nya paradis.

Jag är en flamma, sökande och käck,

jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,

jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor…

Text: Kaj Lahtinen, bibliotekarie, Åbo stadsbibliotek (Publicerad: 3.3.2017 / Vaski-biblioteket)
Källor: Finlands svenska litteratur 1900-2012, red. Michel Ekman.

Bild: Svenska Litteratursällskapet i Finland

Tillagd i Boksampo 1.9.2017 / Elina