Författarpresentation: Peter Sandelin

Det finns knappast en enda dikt av Peter Sandelin där naturen inte är närvarande, om inte annars så åtminstone i snön som faller eller i molnen och rymden som ofta får vidga perspektivet. Sandelin, som under 60- och 70-talet kallades för modernismens sista mohikan, utsattes för kritik av röster som krävde en mera samhällsengagerad litteratur. I Fågeln i stenmuren (1970) försvarar han sig med att en naturdikt i sig är en polemik och protest mot det naturförstörande och livsnedbrytande samhället av idag. Miljöförstöringen blev också det som drev Sandelin till att skriva mera politiskt och samhällsengagerat. Han var den första finlandssvenska lyrikern som kritiserade människans framfart i naturen, en kritik som kulminerade i prosadiktsamlingen Barnen på rymdens strand (1975).
     En stark längtan efter att helt få uppgå i naturen återkommer i bok efter bok. I de tidiga dikterna tar Sandelin avstånd till andra människor och förknippar dem med en trångsynt intellektuell världsuppfattning. Den verkliga gemenskapen är den med träden, himlen och fåglarna.  Från och med mitten av 60-talet ökar intresset för andra människor, men närheten till naturen förblir lika stark som tidigare. Människan och naturen står inte längre nödvändigtvis i ett motsatsförhållande till varandra, ibland får naturen istället bli en förenande länk mellan diktjaget och andra människor:

Jag lyfter morgonhimlen
upp från brunnen
den skimrar, kantrar
men jag fångar den i handen
dricker den
den smakar tallkronor och sol

nu ser jag dina ögon

Tyst stiger havet, 1971
 

Sandelin har ofta misstrott möjligheten att kommunicera via dikter och att i ord kunna uttrycka det verkligt väsentliga. Det som han inte kan uttrycka med hjälp av språket försöker han fånga i pauser och mellanrum: "i pausen / mellan två meningar / skriver sig ofta en tredje en otydligare, en mera mumlande" skriver han i Mellan vinter och vinter (1980). Å andra sidan finns en stor ordglädje framför allt i vissa humoristiska och absurda dikter:

I svinderljuset gickal han
var ho och hi var hi!
den fetel-mus
den fracka han
och hindertöjs bliní.

men ockerslant och lickerlim
och tå par-fajs per-tú,
och langernatt
med röjs-fason
och fiskonsnopps kack-nú!

då pajsar han och kvillar han
då blir han enkel-nees,
då onkar han
och tunker han
och villar bort på snees...

Den undermedvetna staden, 1984

Det absurda och roliga draget i Peter Sandelins författarskap kommer tydligt fram i den lyriska romanen Vedhuggaren i natten (1995)
     Också när Sandelin grubblar över livets mening är han gestaltande och detta gör hans lyrik ganska lättillgänglig. Ofta får till synes obetydliga företeelser, som till exempel en myras gång, säga någonting väsentligt om tillvaron. Michel Ekman anser i sin läsvärda essäbok Att glödga orden med tystnad (2005) att det svåra med Sandelin är dikternas starka samverkan med varandra. Han skriver att svårigheterna har att göra med den utpräglade karaktären av diktad värld hos författarskapet. Peter Sandelin har byggt upp ett verk, en helhet där varje enskild bok eller text får sin djupaste betydelse genom sin plats i helheten.
     Peter Sandelin vill inte se sig själv som en vis gammal poet och i den senaste diktsamlingen Cyklar utan att hålla i (2003) finns en spontanitet och lekfullhet som man sällan stöter på hos en 73-åring.  Vid sidan av skrivandet har Sandelin under hela sitt vuxna liv också arbetat som bildkonstnär och haft flera utställningar, bland annat en retrospektiv utställning på Amos Anderssons konstmuseum år 2000. Jag tror att hans dikter ofta kommer till sin rätt allra bäst då de läses ungefär som man betraktar tavlor, så att man upplever snarare än analyserar.

        tre småflickor:
de rusar med en barnvagn över slätten
molnen flämtar åt motsatt håll

men haren i vagnen sover, sover
drömmer om luften vit

Tystnader, ljud, 1998
 

Källor:
Ekman, Michel: Att glödga orden med tystnad - en essä om Peter Sandelins diktning. Schildts, 2005.
Författare i Finland (red. Tarkka, Laitinen, Willner). Söderström, 1983

- Annika Sandelin -

Senast uppdaterad 4.5.2009
Tidigare publicerad i författardatabasen Ord i Tiden
Tillagd i Boksampo: 7.11.2011 / Anna Gripenberg