Susanne Ringell

Gunlög är ett tåg. Gunlög är inte ett tåg. Allt är sant. Gunlög jobbar på ett tåg och tåget jobbar i Gunlög, jobbar tills hon tycker sig vara bara tåg. Inte tuff-tuff, för det är hon inte, Gunlög, men dunk-dunk. Skenor och spår. Gunlög skenar iväg, turerna är så många och det är hennes tur hela tiden, hon hinner aldrig vara inte tåg.

Av blygsel blev Adele fet, 2000

Ett snabbt och roligt sätt att bekanta sig med Susanne Ringells författarskap är att läsa Av blygsel blev Adele fet. Boken har undertiteln Alfabetiska nedslag och varje bokstav i alfabetet beskriver ett människoöde. Det stilistisk säkra men samtidigt lekfulla språket och den dråpliga humorn gör att man genast vill läsa högt för alla som står i närheten samtidigt som man blir lite förargad och avundsjuk över att man inte har skrivit boken själv. Olika sorters ensamhet och längtan efter gemenskap har varit viktiga teman för Ringell ända sedan hennes debut med novellsamlingen Det förlovade barnet. Alla bär på någon sorg och någon längtan och ofta är det denna otillräcklighet som får dem att framstå som lite löjliga. Ringell sysslar sällan med lyteskomik, också de mest komiska personerna beskrivs med empati och hon lyckas skriva om det löjliga utan att förlöjliga. Som läsare börjar man iaktta människor i sin egen omgivning och fundera över vilka de egentligen är och hurdana hemligheter de bär på. Och man kanske iakttar sig själv med lite mera humor och distans. Susanne Ringell är en minimalist både vad gäller språk och innehåll. Språket är exakt men ofta lekfullt och aldrig tråkigt. Personbeskrivningarna är sällan ingående men ändå blir personerna både levande och psykologiskt intressanta. Att de på sätt och vis ändå förblir gåtfulla får läsaren att fundera vidare. Man serveras inte ett färdigt pussel utan utspridda bitar och några bitar kanske saknas helt.

Kortromanen Katt begraven (2003) kretsar kring ett triangeldrama och den slutar som en lek med deckargenren då en av personerna hittas död. Den unga deppiga Ina återvänder till sin barndoms sommarparadis och hennes desperata vilsenhet väcker en omedelbar empati hos läsaren. Hennes berättelse varvas med avsnitt som dels berättar om den ensamstående Carola som verkar ganska tillfreds med sitt liv och dels beskriver de övriga invånarna i skärgårdssamhället. Det uppstår en stark spänning mellan de korta avsnitten och så småningom förenas kvinnornas öden genom den mystiska lappen Sulo. Ringell beskriver sina personer på olika sätt:

Ina talar i jag-form men med Carolas ögon får vi också se henne utifrån. Carola beskrivs i tredje person men läsaren ofta får ta del av hennes tankar. Sulo beskrivs nästan enbart utifrån och förblir en gåta både för personerna i boken och för läsaren. Ändå blir vagabonden Sulo lika levande för mig som de två kvinnorna och det är hans gestalt som jag ser framför mig när jag sluter boken: Sulo står färdigt ute på backen. Han ser ut som om han var på väg på semester, som om han väntar på att bli upplockad av nån som han ska bila med i Europa ett par veckor. "Nån" är Carola. De ska bila till Grindas, det tar några minuter. Carola leker inte med tanken på att de ska åka någon helt- annanstans - vart skulle det vara? Sulo står med sina pinaler runt omkring sig. De får rum i tre plastkassar. Och så Anja förstås. Hon sitter snäll hund och när Carola stiger ur bilen kommer hon fram och slickar henne. Är hon dresserad till det? - Är du klar? Det är Sulo. Han har alltid varit klar hela livet.

Katt begraven, 2003

Susanne Ringell är utexaminerad från Teaterhögskolan och har också skrivit pjäser och hörspel. Hon arbetade länge som skådespelare men lämnade sedan teatern, enligt egen utsago på grund av scenskräck. Förutom prosa och dramatik har hon också skrivit dikter och prosadikter.

- Annika Sandelin –

Senast uppdaterad 21.5.2007

Tidigare publicerad i författardatabasen Ord i Tiden

Tillagd i Boksampo: 11.7.2013 / EK