Marianne Backlén och minnet av 70 och 80-talet.

Författare
11.10.2011

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

Litteraturen följer dagens trend där allting ska vara aktuellt och fräscht. På de årliga bokmässorna presenteras bara årets nya böcker. Allt för ofta faller en författares tidiga produktion i glömska. Det kan förstås bero på att böckerna saknar det speciella som gör dem till en klassiker eller på att de helt enkelt inte längre finns i nytryck. Här har biblioteken en viktig roll, inte bara genom att förvara böckerna för eftervärlden utan också genom att presentera dem för nya generationer av läsare.

Marianne Backlén (f. 1952) är en författare med en produktion som går tillbaka till 1970-talet. Hon inledde sin författarbana som ung studerande vid Helsingfors universitet (bl.a. engelska och religionsvetenskap) och hörde till kretsen kring den finlandsvenska litteraturtidskriften Blå Fenix.

Kännetecknande för hela hennes författarskap har varit intresset för främmande länder och kulturer, speciellt österländsk filosofi och religion. Hennes nyaste roman Bastionerna (Schildts 2005) på finska Linnoitukset (Gummerus 2006) följer samma linje.

Dagens författare använder gärna s.k. retro- inslag i sina romaner, detaljer och stämningar från tidigare årtionden. Det kan vara allt från varumärken och bilar till mode och musik. Hur upplever vi då de romaner som faktiskt skrevs under dessa årtionden. Talar de till dagens läsare eller ligger det bara ett nostalgiskt skimmer över dem?

I skillnad till de politiskt aktiva 60-talisterna så intresserade sig 70-talisterna, den s.k. hippiegenerationen till vilken den unga Backlén hörde, för främmade länder och kulturer. Backlén är väl bekant med främmande kulturer genom sina resor och sitt äktenskap med en Jamaican.  Hennes romaner innehåller berättelser om personer av utländskt ursprung, beskrivna på ett verklighetstroget sätt. Läsaren imponeras också över den kunskap Backlén besitter i österländsk religion och filosofi.

Hur ser då Backléns allra tidigaste produktion ut? Här väljer vi debutromanen Minnet av Michael som utkom 1975 (Schildts) och hennes fjärde roman i ordningen Den sista sommaren från 1982 (Schildts). Båda romanerna utspelar sig i Helsingfors där handlingen går ut på att skildra unga människor, främst flickors, liv. Romanerna behandlar ämnen som musik, narkotika, alkohol, sexualitet.

Minnet av Michael

Romanen Minnet av Michael handlar om Flickan [med stort F] som bor tillsammans med sin mor och moderns grekiska pojkvän. Flickan (som inte får sitt namn förrän på sista sidan av boken) har inlett sina studier i nordisk litteratur och religionsvetenskap vid Helsingfors universitet. Hon får många nya etniska vänner, afrikanen Rafaël, marockanen Hafid och Hassin från Nasaret. Viktigare än studierna känns umgänget med vännerna:

 

 

Och så träffar hon dem alla, ihopträngda kring ett bord på ett humant kafé, på en vänlig krog, på ett progressivt diskotek, (ifall såna existerade): hennes fjärran vänner de främmande fantasifåglarna, Tom och Marie. Jimmy och Irina. Joel. Diana, Hassin. Guillame – den danske amerikanen av fransk härkomst, som talar flytande franska...

Flickan lever mycket i fantasins värld och väver in sina minnen i sagor. Sagor där perspektivet växlar, ibland är det Flickan som berättar, ibland någon annan av sagans personer.

I en av sagorna, sagan om Amerikas dotter, åker Flickan med sin amerikanska syster Sarah och dennes pojkvän Jerry till Philadelphia för att hälsa på vännen Cathy. Flickan känner sig osäker och skriver hemliga dikter.

 

 

Och jag var bara sjutton år. Jag var blyg och osäker och borde aldrig ha kommit till USA. Jag var malplacerad i USA. Det fanns inga människor som jag i Amerika. För det mesta teg jag. Men jag hade lärt mig att iaktta och göra upptäckter och därför var jag alltid förberedd och kunde försvara mig när det behövdes. Jag med mitt ljusa, fjuniga, nordiska hår, mina skygga ögon bakom glasögonen – jag saknade alla färger ...

I en annan saga, söndagssagan, får Diana, amerikafinländaren som för tillfället bor hos sin finländska mormor, berätta sin historia. Hon har bjudit in Joel, Jimmy från New York och Irina från Finland (med ryska rötter).

 

 

Diana häller i sjudande Coca-Cola i höga glas. Gästerna följer henne nästan högtidligt med blicken, som om hon utförde en slags helig ceremoni. Diana rör sig omkring som en sömngångare i milt månsken. Diana, Månens gudinna, en somnabul: ögonlocken halvslutna, händerna slappa och overksamma, trötta på allt ...

Flickan flyttar hemifrån, hyr rum hos vännerna Tom och Marie. Toms och Maries förhållande spricker och Flickan flyttar hem till modern igen.

Men allra mest går Flickan och väntar på breven av Michel, pojken hon träffade som utbyteselev i USA. Men när romanen når sitt slut har Flickan fått sitt namn, Mikaela. Hon möter Veikko utanför ett diskotek och vi anar att Michael snart är ett minne bara.

Den sista sommaren

Utgångspunkten för romanen är österländskt tänkande och yoga. Backlén har inspirerats av den tibetanske skalden Milarepa (1038-1122), vars texter och sånger också finns översatta till svenska.  Romanens huvudperson Mila Repo har fått sitt namn av Milrepa, lilla systern Petra Grönkvist efter yogins syster Peta Göyinkit.

Såsom Minnet av Michael, skildrar romanen unga personers liv i Helsingfors. Mila har nyss skiljt sig ifrån Markku och hyr rum hos en gammal dam, Martta, på Skatudden. Hon jobbar på en reklambyrå och umgås smått med den klädesmedvetna Tapio. Också här växlar berättandet, egentligen är det lika myckets Petras berättelse som Milas.  Petra studerar, skriver dikter och har många pojkvänner, bland annat Hamid marockanen.

 Milas och Petras berättelser överlappar ibland varandra. När Mila går förbi ett skyltfönster så upprepar Petra samma scen i ett annat avsnitt. Scenen med skyltfönstret skildrar Backlén i versform, med Milrepas text som förebild.

 

 

Vi ville buga oss, vi skyltdockor,
till vår Herres nådiga fötter,
men vi kan inte böja våra stela knän.
Här står vi dag och natt och stirrar
framför oss med våra tomma ögon.
Vi ler ständigt och ser glada ut, men vår glädja
är inte äkta utan helt uppkonstruerad.
Vi kläs i dyra och pråliga kläder av olika färger,
vi förses med prislappar och italienska läderväskor,
våra lemmar vrids i de mest onaturliga ställningar.
Vi symboliserar det nya tidevarvet Kali-yuga,
konsumtionssamhället, en sportig och fräsig livsstil,
en glädje som i själva verket är falsk och en
lycka som är lika bestående som en såpbubbla.

Det är Petra som intresserar sig för österländska religioner, speciellt japanska. Hon lockar med Mila på en buddhistisk kongress.

Petra reser till Berlin för att besöka sin mammas döende moster, ett Berlin innan murens fall. Petra berättar när hon anländer till Berlin sent på kvällen:

 

 

Jag har ju inte ens en karta över Berlin, konstaterade Petra förtvivlad, där hon stod i duggregnet utanför järnvägsstationen med sin ryggsäck på ryggen. Hon hörde den främmande storstadens nattliga ljud omkring sig, denna stad, som hon hittills hade undvikit att besöka. Västberlin, en avspärrad zon mitt i DDR, belägen vid nästa samma longitud som Prag... Med ens verkade staden hotfull och farlig, den våta asfalten blänkte fientligt och Petra ångrade bittert att hon överhuvudtaget hade kommit till Berlin.

Här skildrar Backlén ett Europa som  inte längre finns.

Då vi funderar på hur de ovanstående romanerna passar in på dagens läsare så är det speciellt beskrivningen av alla de etniska personerna som känns aktuella. Det multikulturella har allt mera blivit en del av dagens Finland. Vi kan se att Marianne Backlén har varit  ett tidigt språkrör för dessa grupper.

Romanerna innehåller många fina beskrivningar av Helsingfors där läsaren kan känna igen sig och se att det finns mycket som är likadant ännu idag. Som ett exempel, låt oss ta det osäkra första majvädret.

Milas hyresvärdinna Martta drömmer om att gå ut och fira första maj:

 

 

Det snöade på första maj. Martta drog upp rullgardinen och betraktade bistert det vita landskapet. Hon hade så gärna velat gå ut och promenera, vandrat till Salutorget för att se på de granna ballongerna. Medan snöyran tätnade sjöng studenterna i Kajsaniemi: O, ur härligt majsol ler ...

- Ylva Uotila -

 

Foto: Schildts & Söderströms

Senast uppdaterad 4.5.2011
Tidigare publicerad i författardatabasen Ord i Tiden
Tillagd i Boksampo: 11.10.2011 / Kimmo Leijala