Sibyllan

Den gamla Sibyllan – pythia i Apollotemplet i Delphi – berättar sitt livs historia för skomakaren från Jerusalem, över vilken en förbannelse vilar för att han inte låtit en för honom okänd man, dömd att korsfästas, luta sitt huvud mot hans husvägg, en gestalt välkänd i hela världslitteraturen. Det är slutet på hans historia vi får läsa i ”Ahasverus död”, där det berättas hur den evige vandraren, den av gud förföljde, slutligen gör sig fri från sin förföljare och kan lägga sig ner och dö. Boken är ojämt komponerad med dels nästan teatraliska effekter och dels vackra, visionära syner, och åtminstone mig övertygar den inte helt, varken som konstverk eller förkunnelse. Det finaste ger oss diktaren i Ahasverus slutmonolog inför döden; den bildar liksom en sammanfattning av Lagerkvist sökande efter sanningen, efter det gudomliga, det heliga, det som måste finnas ”bortom allt som förfalskar och förråder det heligas värld, bortom all lögn och förvridning, alla förvridna gudaväsen och människoinbillningens alla missfoster”.