Sibyllan

Med Sibyllan inledde Pär Lagerkvist sin religiösa romansvit och berättelsen kretsar kring avvägningen mellan jordisk kärlek och kärleken till Gud. Förordet har Majgull Axelsson skrivit.

Med Sibyllan inledde Lagerkvist sitt religiösa epos i fyra delar (Sibyllan, Ahasverus död, Pilgrim på havet och Det heliga landet). Romanen Sibyllan handlar om en enkel bondflicka som blir upptagen till en sierska i ett tempel där hon tvingas utföra religiösa danser. Hon blir behandlad som en slav i templet och hennes tillvaro präglas av ångest och förvirring. Hon blir också förälskad, något som är förbjudet.

Flickan offrar sitt liv på flera plan, både personligt, kroppsligt och andligt. Det centrala temat i romanen är avvägningen mellan jordisk kärlek och kärleken till Gud.

Till fyrtioårsminnet av Pär Lagerkvists död 2014 inledde Brombergs ett stort bokprojekt där vi under de kommande åren återutger stora delar av Lagerkvists författarskap.

(Brombergs)
Sibyllan är en roman av nobelpristagaren Pär Lagerkvist från 1956. Den inleder Lagerkvists religiösa epos i fyra delar (Sibyllan, Ahasverus död, Pilgrim på havet och Det heliga landet). Det centrala temat i Sibyllan är avvägningen mellan jordisk kärlek och kärleken till en gud. Sibyllan är berättelsen om en enkel bondflicka som blir upptagen till sierska i ett närbeläget tempel. Där skall hon utföra religiösa danser. Hennes tillvaro är ångestpräglad och förvirrad, då hon snarare blir behandlad som slav än som en betydande person. Hon blir också förälskad, vilket är förbjudet. Hon offrar sig på flera plan, både personligt och andligt, och floden fungerar som bakgrund och symbolik till hennes livsöde.
(Wikipedia)

Liksom Pär Lagerkvists övriga korta romaner – ”Bödeln”, ”Dvärgen” och ”Barabbas” – är ”Sibyllan” till det yttre en enkel legend med den muntliga berättelsens sällsamma förmåga att fängsla. Två urgamla myter bildar underlaget, traditionen om Ahasverus, som förbannades av Gud och dömdes till ett evigt jordeliv, och de hedniskt dunkla berättelserna om oraklet i Delfi. De båda motiven vävs samman till en storslagen och gripande bild av mänsklig och gudomlig kärlek och av människornas vilsenhet och förlamning inför det gudomliga.
Dessa människor tecknar Lagerkvist med en ömsint vardaglighet, som gör dem och deras problem tidlösa, men samtidigt så påtagliga och angelägna att de speglar vår egen tid och situation.
(baksidestext, Bonniers 1959)