Svensk soldat

Handlingen i Jan Fridegårds nya roman är förlagd till Gustav III:s dagar eller närmare bestämt till 1790, då det meningslösa kriget mot Ryssland med soldatutskrivningar, tunga skatter och missväxt skapar allmänt missnöje inom riket och inte minst bland den fattiga allmogen. Det är en rättfram och ärlig skildring – ofta rakt på sak och utan att väja för fula ord – som författaren ger av sin farfars farfar, en polsk flykting, och sin farfars farmor, den präktiga bonddottern Margareta Ericsdotter. Berättelsen – det hela verkar som upptakten till en romansvit – ger s.a.s. baksidan av ”tjusarkungens” tidevarv. Här finns ingenting av rokokons guld och glitter; doften av jord och gödsel, av blod och svett är i stället så mycket starkare. Hade Fridegård undvikit onödiga upprepningar – samma saker sägs många gånger om – och hade han antingen koncentrerat berättelsen bättre eller fördjupat karaktärsteckningen, så hade boken vunnit mycket i konstnärligt avseende. Nu verkar den halvgjort arbete – trots stora förtjänster inte minst vad stilen beträffar.