Lindberg, Pirkko
Laddning av bildfilen
Photograph information
© Henry Streng / Schildts & Söderström
Biografiska uppgifter
Pirkko Lindberg (f. 1942) har efter framgången med debutromanen Byte (1989) försörjt sig som fri författare.
Byte tilldelades J. H. Erkkopriset för bästa debutroman 1990 och utkom samma år också på finska.
Candida kandiderade för Finlandiapriset år 1997 och Aleksis Kivi-priset 1999. Föreningen Svensk-Finlands Vänner i Sverige belönade boken.
År 2001 belönade Svenska litteratursällskapet Berenikes hår och år 2005 SOS Tuvalu.
Berenikes hår belönades med av Svenska litteratursällskapet år 2001.
Hotell Hemlängtan belönades av SLS 2011 med motiveringen: Hennes rika romanbygge Hotell Hemlängtan gestaltar generöst både flickglädje och sorg. Lindberg tar oss med på en hisnande färd in i Hotell Waldorfs pulserande verksamhet och adoptivdottern Tinka Komias uppväxt i femtiotalets Vasa. Hotell Hemlängtan är en sann läsroman.
Lindberg bor på Drumsö i Helsingfors.
(Schildts & Söderströms)
- - -
Adoptivmor: restauratris Gerda Lindberg.
Varit: lumpsamlare, vegetarisk kock, lanthusmor, radioredaktör (Rundradion, Finska notisbyrån).
Byte tilldelades J. H. Erkkopriset för bästa debutroman 1990 och utkom samma år också på finska.
Candida kandiderade för Finlandiapriset år 1997 och Aleksis Kivi-priset 1999. Föreningen Svensk-Finlands Vänner i Sverige belönade boken.
År 2001 belönade Svenska litteratursällskapet Berenikes hår och år 2005 SOS Tuvalu.
Berenikes hår belönades med av Svenska litteratursällskapet år 2001.
Hotell Hemlängtan belönades av SLS 2011 med motiveringen: Hennes rika romanbygge Hotell Hemlängtan gestaltar generöst både flickglädje och sorg. Lindberg tar oss med på en hisnande färd in i Hotell Waldorfs pulserande verksamhet och adoptivdottern Tinka Komias uppväxt i femtiotalets Vasa. Hotell Hemlängtan är en sann läsroman.
Lindberg bor på Drumsö i Helsingfors.
(Schildts & Söderströms)
- - -
Adoptivmor: restauratris Gerda Lindberg.
Varit: lumpsamlare, vegetarisk kock, lanthusmor, radioredaktör (Rundradion, Finska notisbyrån).
Mera uppgifter om författarens verk
Tramp (1993)
Maailmanmatka (1994)
SOS Tuvalu (2004)
Maailmanmatka (1994)
SOS Tuvalu (2004)
Textutdrag
Den andra natten ombord drabbas vi av en häftig dyning, en yttersta utlöpare av en avlägsen storm därute på de ändlösa vidderna, och Ariake som är lättlastad - hon bär bilreservdelar, cigarrett-tändare, fisk och hemliga kemikalier - rullar så våldsamt att jag måste gå upp mitt i natten för att fixera allt som är rörligt i min hytt. De följande dagarna kämpar vi med tilltagande vindar och drabbas så av de första känningarna av en riktig taifun, Zolá. När det blåser som värst ligger vi emellertid välskyddade i hamnstaden Nagoya. Nere i maskinrummet som är stort som en katedral arbetar maskinisterna med både ett motorfel och ett fel på boilersystemet.
Osaka är vår sista anhalt före Australien. Vi får våra pass stämplade och min japanska väninna Naoko uppenbarar sig oväntat ombord. I sedvanlig japansk stil bär hon med sig gåvor: en röd ros och en vacker duk. Hon skakar bekymrad på huvudet: Bara ni inte seglar in i en taifun när ni är långt ute till havs! - Åja, en liten en kunde vi gott segla in i, säger jag tanklöst, ett yttrande som jag några dagar senare får all anledning att ångra. Men idag förefaller vädergudarna att vara på sitt mildaste humör, och vem räds väl trollen på dagen?
På utgående från Osaka möter vi otaliga timmertransporter. Det är regnskogsjättar som bogseras in till ett upplag i innerhamnen för att i sinom tid omvandlas till allsköns "oumbärlig" ditten och datten.
Men ingenting kan fördystra mitt goda humör då vi äntligen är på fria vatten! Flygfisk sprätter om Ariakes vita bogar. I luften är flygfisken inte alls lik en fisk utan liknar snarast en stor blå trollslända. Han flyger många tiotal meter, och då man tror att han kommer att dyka ner i vattnet snuddar han bara vid vågorna och pilar vidare ... och vidare.
På kvällen kan jag inte förmå mig till att gå in i min hytt, utan dröjer kvar i det varma mörkret på pooldäck. Förste styrman kommer ut från kommandobryggan med sextanten och siktar in den på Arcturus. Jag har visst inte sett någon riktig stjärnhimmel sedan jag anlände till det smogtäckta Japan. Peter sätter sig i en däckstol med sin kvällsöl. Han höjer ansiktet mot himlen. Vi sitter länge utan att säga något. Till sist harklar sig Peter: - Sometimes me sits and thinks, säger han. And sometimes me only sits.
Vi har avverkat en knapp fjärdedel av vår resa och befinner oss någonstans mellan Japan och den amerikanska militärbasen Guam. Morgonen har varit solklar och brisen jämn och varm. Efter lunch friskar det I en smula och jag går upp till radiorummet för att få mig en pratstund med Tom. Morsebudskapen piper, och det fräser och rasslar ur etern. Medan vi pratar mörknar det plötsligt och Tom mottar i snabb följd två motstridiga meddelanden per fax. - Det är dendär Abe, mumlar han. Förr hade de kvinnonamn dehär taifunerna, nu vet man inte vad de ska föreställa. Det går en häftig stöt genom Ariake och hon lägger sig tungt först på ena och sedan på andra bogen. I detsamma sveper solen in sig i en kåpa av grå vadmal och gör sorti. Entré gör däremot denne förfärlige Abe, en potentat som kommer gående över vattnen vida och piskar upp dem med sina nio muskulösa svansar. Han är en djävul, Abe, och hade vi varit rätt i vägen för honom hade han lätt trampat oss i botten, men nu ligger vi ett stycke vid sidan om hans ban och får så bara känning av honom. Tom reser sig halvvägs ur sin stol, kapten White visar sig i dörren, plötsligt ser han tunn och infallen ut. På ingen tid alls har det blivit full rykande storm.
Tramp (1993)
På utgående från Osaka möter vi otaliga timmertransporter. Det är regnskogsjättar som bogseras in till ett upplag i innerhamnen för att i sinom tid omvandlas till allsköns "oumbärlig" ditten och datten.
Men ingenting kan fördystra mitt goda humör då vi äntligen är på fria vatten! Flygfisk sprätter om Ariakes vita bogar. I luften är flygfisken inte alls lik en fisk utan liknar snarast en stor blå trollslända. Han flyger många tiotal meter, och då man tror att han kommer att dyka ner i vattnet snuddar han bara vid vågorna och pilar vidare ... och vidare.
På kvällen kan jag inte förmå mig till att gå in i min hytt, utan dröjer kvar i det varma mörkret på pooldäck. Förste styrman kommer ut från kommandobryggan med sextanten och siktar in den på Arcturus. Jag har visst inte sett någon riktig stjärnhimmel sedan jag anlände till det smogtäckta Japan. Peter sätter sig i en däckstol med sin kvällsöl. Han höjer ansiktet mot himlen. Vi sitter länge utan att säga något. Till sist harklar sig Peter: - Sometimes me sits and thinks, säger han. And sometimes me only sits.
Vi har avverkat en knapp fjärdedel av vår resa och befinner oss någonstans mellan Japan och den amerikanska militärbasen Guam. Morgonen har varit solklar och brisen jämn och varm. Efter lunch friskar det I en smula och jag går upp till radiorummet för att få mig en pratstund med Tom. Morsebudskapen piper, och det fräser och rasslar ur etern. Medan vi pratar mörknar det plötsligt och Tom mottar i snabb följd två motstridiga meddelanden per fax. - Det är dendär Abe, mumlar han. Förr hade de kvinnonamn dehär taifunerna, nu vet man inte vad de ska föreställa. Det går en häftig stöt genom Ariake och hon lägger sig tungt först på ena och sedan på andra bogen. I detsamma sveper solen in sig i en kåpa av grå vadmal och gör sorti. Entré gör däremot denne förfärlige Abe, en potentat som kommer gående över vattnen vida och piskar upp dem med sina nio muskulösa svansar. Han är en djävul, Abe, och hade vi varit rätt i vägen för honom hade han lätt trampat oss i botten, men nu ligger vi ett stycke vid sidan om hans ban och får så bara känning av honom. Tom reser sig halvvägs ur sin stol, kapten White visar sig i dörren, plötsligt ser han tunn och infallen ut. På ingen tid alls har det blivit full rykande storm.
Tramp (1993)