Bokens titel. Om boken utkommit under olika titlar, visas här den första titeln.
Berenikes hår
Typ
romaner
Klicka här om du vill veta mer om författaren och om författarens övriga verk.
Olika pärmbilder visas stora om du pekar eller klickar på den lilla bilden.
Beskrivning
Den unga kvinnan Berenike Kropp befinner sig på en klinik efter ett sammanbrott. På uppmaning av sin läkare dr Libius, börjar hon skriva ner vad hon kalla sin ”c.v.”, sin levnadsbeskrivning. Sju häften blir det, en svindlande färd in i psykets universum, ett flöde av minnen och mönster, fantasier och fobier, utbrott, förklaringar och besvärjelser. Från barndomen bär hon med sig upplevelsen av svek och övergivenhet. Och temat följer henne in i den andra verkligheten hon flyr till, den stora expeditionen till Nadir, där hemliga begär och drömmar tar gestalt.
Pirkko Lindbergs nya roman borrar djupt i frågor kring det kvinnliga, kring kropp och sexualitet, kring kärlekens vara och icke-vara. Hennes prosa är lysande och intensiv, den kryper tätt inpå läsaren i sin talspråkiga direkthet.
(baksidestext)
(baksidestext)
Ämnen och teman
Personer, aktörer
Huvudpersoner
Platser för händelserna
Tidpunkt för händelserna
Ämnesordskedjor
Ämnesord
Originalspråk
Textutdrag
Men
säj, varför knäpper det i väggarna? Är det inte så eldsvådor låter i begynnelsestadiet, ofta? Små röda tungor som raspar på vad som står till buds: en mattfrans här, en kattsvans där, en dammtuss, en artikel, en partikel... Nej jag pratar...
Det finns ju på alla ställen numera dosor som sniffar sej till den minsta lilla rökslinga och även jag äger en, den sitter uppe i taket och skriker av förskräckelse om det kommer så mycket som en tobakspuff förbi. Satan så röksugen jag är, och inte en flaga att tutta på!
Tutta på... Det är farliga ord de där... Har ni nånsin sett en riktig eldsvåda, doktor Libius? Jag har, och för mej var det ingenting mer eller mindre än "den oförglömliga elden". Den trängde ut ur fönster och dörrar i praktfulla kvastar... Alla hade blivit räddade så man kunde med gott samvete stå där och bara njuta, men så var det så hemskt på samma gång, och branden har förföljt mej i alla dessa år i form av mardrömmar.
Drömmer att jag är instängd i det brinnande huset och rycker i de låsta dörrarna, bara för att upptäcka att de inga dörrar är utan bara teckningar av dörrar, doktorn! Drömmer att jag dör! Att min kropp i hettan krymper till storleken av en cigarr...
Men varför är jag så mån om att överleva, så mörka som mina utsikter trots allt är? Antar att jag är ett offer för motstridiga känslor och tankar, inympade i mej från det sammelsurium som kallas anpassning till ett liv med feminint förtecken... Eller vad? Är inte livet enklare för en karl, kanske, och går det åt helvete så gör det det "käpprätt", på det rejäla, kraftfulla och robusta sättet. Jämförda med våra liv är era så mycket renskurnare.
Tycker i vart fall undertecknad.
Men än är det inte för sent: Ska nog få finfin fason på mitt liv, doktorn.
säj, varför knäpper det i väggarna? Är det inte så eldsvådor låter i begynnelsestadiet, ofta? Små röda tungor som raspar på vad som står till buds: en mattfrans här, en kattsvans där, en dammtuss, en artikel, en partikel... Nej jag pratar...
Det finns ju på alla ställen numera dosor som sniffar sej till den minsta lilla rökslinga och även jag äger en, den sitter uppe i taket och skriker av förskräckelse om det kommer så mycket som en tobakspuff förbi. Satan så röksugen jag är, och inte en flaga att tutta på!
Tutta på... Det är farliga ord de där... Har ni nånsin sett en riktig eldsvåda, doktor Libius? Jag har, och för mej var det ingenting mer eller mindre än "den oförglömliga elden". Den trängde ut ur fönster och dörrar i praktfulla kvastar... Alla hade blivit räddade så man kunde med gott samvete stå där och bara njuta, men så var det så hemskt på samma gång, och branden har förföljt mej i alla dessa år i form av mardrömmar.
Drömmer att jag är instängd i det brinnande huset och rycker i de låsta dörrarna, bara för att upptäcka att de inga dörrar är utan bara teckningar av dörrar, doktorn! Drömmer att jag dör! Att min kropp i hettan krymper till storleken av en cigarr...
Men varför är jag så mån om att överleva, så mörka som mina utsikter trots allt är? Antar att jag är ett offer för motstridiga känslor och tankar, inympade i mej från det sammelsurium som kallas anpassning till ett liv med feminint förtecken... Eller vad? Är inte livet enklare för en karl, kanske, och går det åt helvete så gör det det "käpprätt", på det rejäla, kraftfulla och robusta sättet. Jämförda med våra liv är era så mycket renskurnare.
Tycker i vart fall undertecknad.
Men än är det inte för sent: Ska nog få finfin fason på mitt liv, doktorn.
Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.