Det eviga regnets dag

»Från science-fiction-hållet har Ray Bradbury smugit tag över oss: något av ett litterärt fenomen, en smula overklig, helsvetsad, guldförkromad, med en fantasi obevekligt knäppande som en helvetesmaskin. Han rör sig med förtidsmyter och framtidssyner utan att göra större skillnad mellan dem: elegant detaljarbete kentaurer och sjöjungfrur omväxlar med nybyggare på Mars och viljeburna stjärnflygare. Hans verklighet är på en gång härt metallskimrande och poröst genombruten, luckor öppnas oväntat men självfallet neråt mot det gamla avgrundsdjupet eller uppåt, utåt mot den universella framtidsnatten.
Bradbury är en ovanligt rymdmedveten författare: har var det innan några interplanetariska raketer skjutits upp, ja, till och med före 'Aniara'.
Numera är Bradbury heller inte en övervägande svart berättare. Eftersträvar han fortfarande rysningar så är det helst inför det kosmiskt svindlande, det väntade okända eller inför de krafter som verkar i tingen och materien. Hans värld lyser i guld, grönt och rött, starkt, muntert och även något kusligt. Han stryker nära intill verklighetens värld också när han flyger som vildast: han leker fram fara, spänning, svindelsyner, skräckrämnor men framför allt skönhet.
Hans hårt trimmade stilkonst eftersträvar svingande rytm, vällustig beröring, skulptural belysning. Hans melankoli är sugande ultraviolett. Hans genomlysning verkar, likt radiumstrålars, på en gång farlig och frigörande. Hans litterära magi har en besk smak av modern kemi, eller alkemi. I vetenskapens marginal leker han fantasifullt. Vackert och obevekligt.»

(baksidestext, Norstedts 1963)