Ta min hand, det vore underligt

(Blyerts och mörker)

Livet är oläsligt, så jag skriver mörkret./
Jag ropade mor! Och hon såg mig/
men hon bar min blick, jag vågade inte ropa på henne igen./
Så jag ropade gud!/
men ursäktade mig och sa tack och förlåt/
och ropade mitt namn!/
(som jag kan utantill)/
och ditt!/
(om jag kan innantill)/
ta mig långt, hur långt/
ganska långt/
långt/

Men jag bor i ett land, där man kan se/
i ljuset, tycka i ljudet/
befria friheten och dö/
i döden. Så jag ska inte vara ledsen/
i lyckan./
Här måste man inte bli fågel, eller en klirrande flygvärdinna/
för att flyga över gränsen/
och vår enda börda är/
att bära all vår mat./
Så jag ska försöka/
försktå/
förskå/
föstrå – åh./

Om det var klart, som i fönstergluggen i en cell/
där en röst skulle tala till mig, genom en spricka:/
– Rym med mig./
– Ja!/
– Till friheten/.
– Ja!/
– Jag bär en svår krona/.
– Ja?/
– Möt mig vid gallret vid midnatt./
– Ja!/
– Allt som allt, vad gjorde du?/