Vägbyggare

Sonen Matts Ersson blir i sin tur sexman efter fadern och fortsätter hans verk både som bonde och som bärare av vägidén, inte bara den väg mellan socknarna som känts så behövlig för bönderna utan: Guds mening har varit att >>mänskorna skulle lära att förstå och hjälpa varann - bygga vägar till varann över de skiljande avstånden.>>
Julnatten 1713 var en nödens och fasornas natt i den lilla österbottniska slättbyns historia. Då kom fienden brännande och plundrande till Överby. Vid Hökberget utkämpades en strid på liv och död och vänner och fiender föll blandade om varann. Matts Ersson letar, själv svårt sårad, efter sin son och finner honom stupad vid sidan av en fiende som håller hans hand i ett stelnat grepp. Febrig och blödande återvänder Matts till sin gård, där en ung pojke ur fiendeskarorna sökt tak över huvudet. Honom tar Matts sig an och uppfostrar som sin egen son.
Så kom år 1722 den första fredsvåren på mer än tjugo år. Gårdar som stått öde befolkas, nyodlingar tas upp. Till socknen sändes en präst, en kraftkarl vid namn Isac Beronius, för att räcka folket en hjälpande hand och få dem att tro och hoppas på framtiden. Han ved vad krig vill säga, han har varit med Karl XII i Estland. Bland de vinddrivna och skeppsbrutna existenser som av ödets skickelse hamnat i Korsvik påträffar han en barndomskamrat och vapenbroder, Bengt Torkelsson Rök. Den redogörelse för sitt liv som han ger prästen får denne att stänga sig in i ensamt grubbel över frågan huruvida man har rätt att tvivla på Guds existens. Men hans tro på de uppbyggande krafterna segrar, och i en predikan som sent skall glömmas talar prästen om vägen >>som skall börja i oss själva och gå mitt igenom oss. Den skall gå från det ena landet till det andra och slutligen förena alla världens folk.>>

Stilen är märgfull och klar, personteckningen fast i denna brett upplagda historiska roman. Författarens klart positiva livssyn väcker sympati, och han utnyttjar väl det dramatiska stoff som intrigen är vävd av.