Blå duett

För den unga konstnärinnan Gizèle Lenormand var odelbarheten och troheten det enda tänkbara. Hon kunde inte förmå sig att acceptera en livsform som för de många människorna betydde lidande och ofrihet, hon ville vara med om att bekämpa liknöjdheten och hårdheten, den sociala och mänskliga slentrianen, och första gången vi möter henne är det helt följdriktigt på en kommunistisk – ehuru långt ifrån Moskvatrogen – klubb i en utkant av Paris. Den unga borgarflickan känner sig dragen till dessa idealistiska ungdomar från helt andra samhällsskikt, därför att hon hos dem finner vilja att uträtta något.
Där möter hon den unge vinddrivne svensken Arne Hedman, förälrdralös, rotlös, utan tro på sig själv, bitter och hämmad men med en djup fond av värme under ytan. Hans svar på hennes självrannsakande ord ger nyckeln till bådas inre väsen: ”Jag tror du är inne på fel spår. Du fordrar antingen – eller, men det är ett hårt bud. Vi kan inte klyva oss itu som man klyver ett träd. Vi kan inte skilja alla de fibrer åt som binder oss samman. För mig, tillade han sakta, för mig har kärleken till en enda ökat förståelsen för de många. Det finns oförrätter som jag inte kan glömma, men jag hatar inte längre.”
Det är få författare som genom hela sin produktion visat en så fin förståelse för ungdomen som Gurli Hertzman-Ericson, och när hon gestaltade Gizèle Lenormand skapade hon en av sina allra mest intagande flickporträtt. Miljön är delvis ny – det är en frisk, inlevelserik målning av efterkrigstidens Paris författarinnan ger – men de unga människornas värld är densamma, den värld i vilken Gurli Hertzman-Ericsons skildringskonst blommar varmast och rikast. Och den nya romanen rymmer alla de egenskaper som skänkt hennes tidigare böcker deras särskilda charm och betydenhet – känslovärme, frisinne, humanitet.

(baksidestext)