Stigbygeln

Den gången uppenbarade sig ödet i en arabisk tiggarpojkes skepnad: sandaler, urtvättade blue-jeans, undertröja upp i halsgropen, och en av den amerikanska marinens löjliga små mössor på nacken. Det var i januari, i Oudaiakasbans trädgård. Jag brukade gå ditt ett ögonblick varje dag efter lunchen och slå mig ned på terassen framför det moriska caféet, där jag drack glas efter glas av det oljiga svarta kaffet och åt honungsdrypande eller sandtorra kakor. För samvetets skull hade jag med mig arbetet, några kuvert med bilder.
Mitt uppdrag i Marocko närmade sig slutet. I två månader hade jag farit kors och tvärs genom landet och tagit fotografier till ett album som den statliga turistbyrån skulle ge ut.