Avoimesta ikkunasta tuli joulukuun pimeydestä

Genom det öppna fönstret trängde barnens rastlösa lekrop ur decembermörkret in i det lilla rummet. Pojken satt i en fåtölj och bläddrade förstrött i någon utländsk seriepocket. Minen var alldaglig, han var blek och de välvårdade fingrarna trummade rytmiska figurer på läderbyxorna. I rummet var det hett och rörigt. Veckogamla dagstidningar låg i drivor bland cigarrettaska och fimpar. LP-plattor och smutsiga kläder fyllde rummets alla vrår.
Flickan låg i sängen och väntade på en sjukdom som åtminstone för några dagar skulle befria henne från de kvalmiga tankar som trängdes i huvudet. Vid sextiden kom modern hem, gick direkt till kylskåpet och åt kall kyckling stående vid diskbänken, sköljde fingrarna i varmt vatten och knäppte på färgteven. I rutan talades välartikulerad tyska i gälla tonlägen.
Pojken slog ihop seriepocketen och slängde den på golvet bredvid vattenkannan, vände sig mot flickan och lät ögonen fyllas av tårar. Hon flydde djupare ner under täcket och kände stor njutning vid tanken att världens undergång äntligen hade börjat.