Hård blå himmel

Inne i den breda djupa båge som kusten bildar väster om Mississippis tre mynningar är Golfen brun och lerig. Alltid. Bara när solen lyser mycket starkt och himlen är stålblå kan vattnet se klart ut. Och fiskarna, åtminstone de som hyr ut sina båtar och tar med sig folk från New Orleans, tjänar då och då ett par dollar på att hålla vad om just den saken.
Längs hela den här norra kanten av Golfen finns knappt något fast land, bara gräsbevuxna sumpmarker som krusas av vinden som Golfen själv - prairie tremblant, kallas de - och de enda samfärdslederna är en och annan "trainesse", en ränna som huggits ut för en pirog, och det vindlande nätverket av "bayous", smala kanaler som rinner åt alla fyra väderstrecken och slutligen tömmer ut sig i Golfen. På en sträcka av fem eller sexhundra kilometer är kusten sådan. Med ett enda undantag: en kedja av tre öar.
De ligger alldeles invid kanten av träskmarkerna, ungefär halvannan kilometer från varandra.
De bildar ett slags bro över mynningen av en bred djup vik som sträcker sig sju, åtta kilometer norrut in i träsket. Öarna har samma form allihop - en lång smal remsa. Alla är olika stora.
Den minsta av dem, knappt åttahundra meter lång, ligger i öster. Den är också längst och det ser ut som om den är på väg att sjunka. När det blåser storm slår vattnet över den hel och hållen.
Men en gång har det vuxit träd där.