Bilderna blir kvar

Paul W. Leiponen ger ut sin tredje bok, collageromanen Bilderna blir kvar, efter en lång paus. De två tidigare böckerna Pojke i stad och Kulornas kung utkom 1964 respektive 1966. Eftersom dessa opus spände förväntningarna relativt högt, kan man säga att bok nr 3 i alla avseenden är ett efterlängtat verk. Bilderna blir kvar är en noggrant uttänkt, iögonenfallande filmatiskt koncipierad metaroman. Leiponen använder sig av en litterär teknik som inom filmen mest utrerat utnyttjats av t.ex. Jean-Luc Godard. Det är därför inte förvånande att Leiponen medvetet i sitt romancollage för in scener, repliker och tankegångar ur Godard-filmerna Pierrot le fou och Alphaville. En annan viktig källa inom den s.k. populärkulturen som sakkännaren Leiponen begagnar sig av är Raymond Chandler, talrika övriga referenser och allusioner att förtiga. Det viktiga är att Pauli W. Leiponen lyckas manövrera sitt mångskiktade, kaleidoskopiska utgångsmaterial på ett så virtuost sätt för att belysa romanens grundproblem: varför och hur skall romanen bringas att se ut som den gör, vilken verklighet är det som författaren bör beskriva, vad skall man göra med sitt liv?
(Om förlagets baksidespresentation av bokens innehåll kan jag bara säga att den enligt mitt förmenande är to, talt missvisande: radiohuset vid Sommargatan förekommer endast i bokens sista avsnitt, detta hus utgör sannerligen ingen utgångspunkt för bokens händelser annat än möjligen i biografiskt hänseende.)