Barndomsmönster

Det förgångna är inte dött; det är inte ens förgånget. Vi skiljer det från oss och ställer oss främmande.
Folk förr i tiden hade lättare att minnas: ett förmodande, ett på sin höjd halvriktigt påstående. Ett nytt försök att förskansa dig. Småningom, efter flera månader, uppenbarades dilemmat: att förbli språklös eller att leva i tredje person, dett tycks valet gälla. Det ena omöjligt, det andra motbjudande. Och som vanligt kommer det som är minst outhärdligt för dig att framgå genom det du gör. Vad du nu, denna kulna 3 november år 1972, påbörjar, genom att lägga pappershögar med provisorisk text år sidan, sätta in ett nytt ark, än en gång börja med kapitelsiffran 1. Som så ofta nu senast under ett och ett halvt år, då du tvingats lära dig: svårigheterna har inte en börjat än. Den som hade understått sig att sanningsenligt förutsäga dig dem, honom skulle du som alltid ha ignorerat. Som om en främling, en som står utanför, skulle kunna beröva dig ordet.