Purpurhägern

Mödosamt på väg upp ur medvetslöshetens bottenlösa brunn sträckte Edgardo Limentani ut sin högra arm i riktning mot sängbordet. Den lilla reseväckarklockan, som hans hustru Nives hade gett honom för tre år sedan i Basel, när han fyllde fyrtiotvå år, fortsatte i mörkret att med korta intervaller ge ifrån sig sin skarpa, ihärdiga, likväl diskreta signal. Den måste tystas. Limentani drog tillbaka armen, öppnade ögonen och lade sig på sidan, han stödde sig på högra armbågen och sträckte ut vänsterarmen; och samtidigt som han med fingertopparna nuddade vid det fina, redan något slitna dovhjortsskinnet på Jaeger-uret och tryckte ner ringverkets stoppknapp avläste han de självlysande visarnas ställning på urtavlan. Klockan var fyra: exakt den tid han kvällen innan bestämt sig för att vakna. Om han ville vara i Volano en timme innan det började ljusna, sada han sig, fick han inte förlora en enda minut. Han skulle inte hinna med att stiga upp, gå på toaletten, tvätta sig, raka sig, klä sig, få i sig lite kaffe och allt annat och sätta sig i bilen före fem.
Men så snart han tände ljuset och långsamt såg sig omkring sittande i sängen, greps han av en plötslig känsla av missmod och festades att strunta i allt, att inte fara.