Ljus ur mullen

Therman har med sin nya diktbok tagit ett stort steg framåt. Hans ingivelse har klarnat, hans språkform har blivit mera behärskad. Av den stora mångordigheten, som förr besvärade hans dikt, finnes ej alltför mycket kvar i den nya samlingen. Boken innehåller många dikter präglade av renhet, ödmjukhet och längtan ur det som för diktaren är mull och jord. Den språkform Therman nu nått, är hans egen personliga och av en utmärkt verkan. Vinnande är i synnerhet enkelheten och omedelbarheten i hans vers. Dikterna intaga en mellanställning mellan ”fri vers” och ”bunden form”. Stundom äro de rimmade med enkla rim. Påfallande är Thermans säkra känsla för diktens rytm. Det rytmiska elementet tyckes mig hos Therman spela en stor roll. – Ljus är mullen är en diktbok, som man gärna återvänder till.