Den osynliga draken

Marianne Backlén har upplevt ett välförtjänt genombrott efter publikationen av sin roman Den osynliga draken. Författaren ät förvisso ingen nybörjare. Debuten skedde med en diktsvit i antologin Ny lyrik 1974, och efter det har Marianne Backlén gett ut två prosa böcker, en på svenska och en på finska. Den finskspråkiga ungdomsboken har jag inte läst, den svenskspråkiga – Minnet av Michael – framstår redan den som en minnesvärd bok. Höstens roman är på sätt och vis en utbyggnad, fördjupning och vidarebearbetning av vissa motiv ur Minnet av Michael. Den osynliga draken är emellertid en oerhört rik läsupplevelse, den är en berättelse med många dimensioner. Bokens uppbyggnad är fascinerande: i skilda avsnitt beskrivs känsligt och exakt stadierna i en flickas-kvinnas utveckling, alltifrån det hon är några år gammal till dess hon är en åldring i Helsingfors av år 2036. Enligt vad jag förmodar kommer Den osynliga draken att kunna pretendera på en likartad nyckelposition inom finlandssvensk prosa som Marianne Alopaeus’ Mörkrets kärna något decennium tidigare. Detta tack vare den klokhet, vidsyn och fantasi som bär upp texten. (Förlaget bör, inom parentes sagt, veta skäms som inte har putsat bort några språkliga småfel.)