Aejmelaeus, Nils
Biografiska uppgifter
Året 1838 var betydelsefullt i den finskspråkiga litteraturens historia. Då färdigställde Pietari Hannikainen sitt första finskspråkiga skådespel ”Illusionisten” (premiär 1845). Samma år offentliggjordes ett verk, som enligt professor Julius Krohn ”hade äran att vara det första novellförsöket på finska”. Verkets författare var dåvarande adjunkten i Sulkava Nils Aejmelaeus. Det var fråga om en skrift på 84 sidor ”Skeppsbrott. Finsk berättelse på originalspråket, av Nils”.
Nils Aejmelaeus hörde till en känd finsk bildad släkt, som var mycket känd för sin finskhetsiver. Släktens stamfar var kammarfiskal Antti Jaakonpoika Äimä. Släkten hade tagit sitt namn av Äimälä rusthåll, beläget vid Kumo älv. Antti Jaakonpoika hade själv deltagit i lagöversättningsarbetet redan på 1600-talet och därefter – fastän släktens medlemmar tog i bruk den latiniserade formen av sitt släktnamn – fortsatte de i hans fotspår, såsom Johan Aejmelaeus, som publicerade en likpredikan på finska 1779 eller Karl Aejmelaeus, som samlade en mängd kalevaladikter. Nils far Johan Aejmelaeus hade utgivit en lång dikt om Finlands historia till hundraårsminnet 1821 av freden i Nystad. Sålunda fortsatte Nils Aejmelaeus sin släkts nästan tvåhundraåriga tradition att ivra för finska språket.
Nils Aejmelaeus föddes 1812 i Vasa som vicerektor Johan Aejmelaeus och brännerimästardottern Brita Johanna Lindqvists tredje barn. Det faktum att Nils och alla hans sex syskon levde till fullvuxen ålder på den tiden, vittnar om familjens goda hygien. När Nils var sex år valdes hans far till kyrkoherde i Nystad och Kaland. Familjen flyttade till Nystad, där Nils sålunda tillbringade sin barndom.
År 1828 började Nils Aejmelaeus sina studier vid universitetet. Åbo häftiga brand hade föregående år förstört Åbo universitet, som nu hade flyttat till Helsingfors. Fastän förhållandena i Helsingfors var primitiva och koleran härjade i staden (1832), utförde Nils sina studier berömvärt och blev färdig 1835. På den tiden verkade på orten ”Helsingfors romantik” och till den hörande Lördagssällskapet och grundandet av Suomalaisen Kirjallisuuden Seura har säkert förstärkt Aejmelaeus' finskhetsiver. Nils Aejmelaeus själv valdes redan 1833 till medlem i SKS.
Efter att Aejmelaeus hade blivit färdig mottog han sin första arbetsplats som adjunkt för kyrkoherden i Sulkava. Den enda betydande händelsen under denna tid var att verket Skeppsbrott blev färdigt 1838. Nils Aejmelaeus var sjuklig och fick en fem år lång sjukledighet (1839-1844). Sjukledigheten blev en betydande milstolpe i Aejmelaeus' liv. Nils Aejmelaeus tillbringade nämligen största delen av sin sjukledighet hos släktingar i Nystad. Där träffade han tulltjänstemannens änka Fredrika Henrika Söderström (född Wittfoot), som var fyra år äldre än han. Hon hade redan tidigare två vuxna styvsöner och tre gemensamma barn med Olof Söderström. Bröllopet firades 1844, då Aejmelaeus plötsligt blev en storfamiljs far. Tillsammans fick Nils och Fredrika ännu två döttrar (Agnes Charlotta 1845, Fanny Johanna 1848).
Som far i en storfamilj började Aejmelaeus söka arbete och fick på sin anhållan tjänst vid Borgå domkapitel som extra amanuens i Borgå 1844. Nils Aejmelaeus hade framgång i sitt arbete, ty ännu samma år utnämndes han till t.f. Andre amanuens och ett par år senare (1846) fick han kyrkoherde-värdighet. Han blev ordinarie andre amanuens 1847 och efter att ha avlagt pastoralexamen 1852 utnämndes Aejmelaeus till ordinarie notarie (1. amanuens) vid Borgå domkapitel. Denna tjänst var mycket betydelsefull, ty där skötte Aejmelaeus Finlands näststörsta stifts alla 375 prästers tjänsteangelägenheter. Ökad auktoritet visar också det, att Aejmelaeus valdes till Borgå stads kanske viktigaste förtroendeuppdrag som ordförande för stadens byggnadskommitté.
Sällskapslivet i Borgå var dåförtiden livligt. Högst av alla var naturligtvis J.L. Runeberg, som var familjen Aejmelaeus' verkliga familjevän. Detta bevisas av, att när änkan anhöll om 500 silverrubel som lån av domkapitlet efter Nils Aejmelaeus' död, var Runeberg anhållans första garant. Aejmelaeus var en stor litteraturvän, vilket stora skulder till bokhandlare Öhman visar i hans bouppteckning.
År 1854 var katastrofalt för familjen Aejmelaeus: på sommaren härjade tyfus i Borgå. Först dog Nils' adoptivdotter Maria Elisabet 26.7. och bara fyra dagar senare lilla flickan Fanny. Fadern var nedbruten av sorg. I Nils' nekrolog konstateras: ”Sorgen över två barns plötsliga död och en redan tidigare vacklande hälsa tryckte ner mannen”. Knappt tre veckor senare (20.8.1854) ingick Nils Aejmelaeus själv i ”Himmelriket”.
Nils Aejmelaeus' andliga arv överfördes till hans efterkommande i att främja den finskspråkiga kulturen. Hans styvson Gustaf Söderström var framgångsrik affärsman i Borgå och Gustafs son Werner är känd i hela Finland för sitt bokförlag (WSOY). Styvdottern Fredrika och dottern Agnes gifte sig med lektorerna Pesonius och Kahelin i Jyväskylä. Dessa verkade i årtionden som rektorer för Jyväskylä lyceum, känt för sin finskhet.
I verket Skeppsbrott dryftas tidens största problem – kärleken – i romantikens anda. Skeppsbrott är för en nutida läsare outhärdligt idealistisk, betonar dygden och är överromantisk. Verket har med rätta jämförts med Samuel Richardsons Pamela, som är hundra år äldre.
Berättelsens intrig är i sin enkelhet följande. Prästgårdens folk har begett sig med båt för att samla löv till foder, när de på vattnet träffar bonden Paavo, urtypen för hederlighet, som har råkat i sjönöd. Paavo har blivit förkyld (sjukdomen visar sig senare vara tyfus) när han har fallit i vattnet, och han förs till prästgården för att få vård. Där sköts han osjälviskt av prästgårdens vackra och dygdiga piga Lovisa. Då Paavo tillfrisknar, förälskar sig de unga. Men Paavos mor godkänner inte Lovisa som svärdotter utan ljuger för Lovisa, att Paavo redan har en brud i sin hemby. Fastän Paavo lyckas förklara saken rätt för Lovisa, godkänner hon inte Paavos frieri, för hon är för fattig. Efter många förvecklingar får de unga dock varandra och verket slutar med prästgårdens Lottas brev till hemfolket, där hon skildrar Paavos och Lovisas hem, barn och familjelycka.
Verket Skeppsbrott fick positiv kritik, då det utkom, ty den egentliga språkstriden började först några årtionden senare. Man hade väntat på finskspråkig konstprosa, ty finskspråkig poesi hade redan utkommit ganska rikligt och Kalevala utkom redan 1835. Verket var dock ingen försäljningsframgång, ty det fanns i bokhandlarna ännu över 20 år senare.
text: Pasi Hynninen
Källor:
Borgå Tidning 23.8. 1854 (nekrologi)
Jokipii, Mauno: Aejmelaeus, Nils 1812-1854. Suomen kansallisbiografia 1. Helsinki 2003
Jokipii, Mauno: Nils Aejmelaeus: piirteitä suomalaisen novellin uranuurtajasta. Suomi 116:1. Helsinki 1971
Lappalainen, Pekka: Nils Aejmelaeus * suomalaisen kertomakirjallisuuden uskalias pioneeri. HAik 1971:3. Helsinki 1971
Nils Aejmelaeus hörde till en känd finsk bildad släkt, som var mycket känd för sin finskhetsiver. Släktens stamfar var kammarfiskal Antti Jaakonpoika Äimä. Släkten hade tagit sitt namn av Äimälä rusthåll, beläget vid Kumo älv. Antti Jaakonpoika hade själv deltagit i lagöversättningsarbetet redan på 1600-talet och därefter – fastän släktens medlemmar tog i bruk den latiniserade formen av sitt släktnamn – fortsatte de i hans fotspår, såsom Johan Aejmelaeus, som publicerade en likpredikan på finska 1779 eller Karl Aejmelaeus, som samlade en mängd kalevaladikter. Nils far Johan Aejmelaeus hade utgivit en lång dikt om Finlands historia till hundraårsminnet 1821 av freden i Nystad. Sålunda fortsatte Nils Aejmelaeus sin släkts nästan tvåhundraåriga tradition att ivra för finska språket.
Nils Aejmelaeus föddes 1812 i Vasa som vicerektor Johan Aejmelaeus och brännerimästardottern Brita Johanna Lindqvists tredje barn. Det faktum att Nils och alla hans sex syskon levde till fullvuxen ålder på den tiden, vittnar om familjens goda hygien. När Nils var sex år valdes hans far till kyrkoherde i Nystad och Kaland. Familjen flyttade till Nystad, där Nils sålunda tillbringade sin barndom.
År 1828 började Nils Aejmelaeus sina studier vid universitetet. Åbo häftiga brand hade föregående år förstört Åbo universitet, som nu hade flyttat till Helsingfors. Fastän förhållandena i Helsingfors var primitiva och koleran härjade i staden (1832), utförde Nils sina studier berömvärt och blev färdig 1835. På den tiden verkade på orten ”Helsingfors romantik” och till den hörande Lördagssällskapet och grundandet av Suomalaisen Kirjallisuuden Seura har säkert förstärkt Aejmelaeus' finskhetsiver. Nils Aejmelaeus själv valdes redan 1833 till medlem i SKS.
Efter att Aejmelaeus hade blivit färdig mottog han sin första arbetsplats som adjunkt för kyrkoherden i Sulkava. Den enda betydande händelsen under denna tid var att verket Skeppsbrott blev färdigt 1838. Nils Aejmelaeus var sjuklig och fick en fem år lång sjukledighet (1839-1844). Sjukledigheten blev en betydande milstolpe i Aejmelaeus' liv. Nils Aejmelaeus tillbringade nämligen största delen av sin sjukledighet hos släktingar i Nystad. Där träffade han tulltjänstemannens änka Fredrika Henrika Söderström (född Wittfoot), som var fyra år äldre än han. Hon hade redan tidigare två vuxna styvsöner och tre gemensamma barn med Olof Söderström. Bröllopet firades 1844, då Aejmelaeus plötsligt blev en storfamiljs far. Tillsammans fick Nils och Fredrika ännu två döttrar (Agnes Charlotta 1845, Fanny Johanna 1848).
Som far i en storfamilj började Aejmelaeus söka arbete och fick på sin anhållan tjänst vid Borgå domkapitel som extra amanuens i Borgå 1844. Nils Aejmelaeus hade framgång i sitt arbete, ty ännu samma år utnämndes han till t.f. Andre amanuens och ett par år senare (1846) fick han kyrkoherde-värdighet. Han blev ordinarie andre amanuens 1847 och efter att ha avlagt pastoralexamen 1852 utnämndes Aejmelaeus till ordinarie notarie (1. amanuens) vid Borgå domkapitel. Denna tjänst var mycket betydelsefull, ty där skötte Aejmelaeus Finlands näststörsta stifts alla 375 prästers tjänsteangelägenheter. Ökad auktoritet visar också det, att Aejmelaeus valdes till Borgå stads kanske viktigaste förtroendeuppdrag som ordförande för stadens byggnadskommitté.
Sällskapslivet i Borgå var dåförtiden livligt. Högst av alla var naturligtvis J.L. Runeberg, som var familjen Aejmelaeus' verkliga familjevän. Detta bevisas av, att när änkan anhöll om 500 silverrubel som lån av domkapitlet efter Nils Aejmelaeus' död, var Runeberg anhållans första garant. Aejmelaeus var en stor litteraturvän, vilket stora skulder till bokhandlare Öhman visar i hans bouppteckning.
År 1854 var katastrofalt för familjen Aejmelaeus: på sommaren härjade tyfus i Borgå. Först dog Nils' adoptivdotter Maria Elisabet 26.7. och bara fyra dagar senare lilla flickan Fanny. Fadern var nedbruten av sorg. I Nils' nekrolog konstateras: ”Sorgen över två barns plötsliga död och en redan tidigare vacklande hälsa tryckte ner mannen”. Knappt tre veckor senare (20.8.1854) ingick Nils Aejmelaeus själv i ”Himmelriket”.
Nils Aejmelaeus' andliga arv överfördes till hans efterkommande i att främja den finskspråkiga kulturen. Hans styvson Gustaf Söderström var framgångsrik affärsman i Borgå och Gustafs son Werner är känd i hela Finland för sitt bokförlag (WSOY). Styvdottern Fredrika och dottern Agnes gifte sig med lektorerna Pesonius och Kahelin i Jyväskylä. Dessa verkade i årtionden som rektorer för Jyväskylä lyceum, känt för sin finskhet.
I verket Skeppsbrott dryftas tidens största problem – kärleken – i romantikens anda. Skeppsbrott är för en nutida läsare outhärdligt idealistisk, betonar dygden och är överromantisk. Verket har med rätta jämförts med Samuel Richardsons Pamela, som är hundra år äldre.
Berättelsens intrig är i sin enkelhet följande. Prästgårdens folk har begett sig med båt för att samla löv till foder, när de på vattnet träffar bonden Paavo, urtypen för hederlighet, som har råkat i sjönöd. Paavo har blivit förkyld (sjukdomen visar sig senare vara tyfus) när han har fallit i vattnet, och han förs till prästgården för att få vård. Där sköts han osjälviskt av prästgårdens vackra och dygdiga piga Lovisa. Då Paavo tillfrisknar, förälskar sig de unga. Men Paavos mor godkänner inte Lovisa som svärdotter utan ljuger för Lovisa, att Paavo redan har en brud i sin hemby. Fastän Paavo lyckas förklara saken rätt för Lovisa, godkänner hon inte Paavos frieri, för hon är för fattig. Efter många förvecklingar får de unga dock varandra och verket slutar med prästgårdens Lottas brev till hemfolket, där hon skildrar Paavos och Lovisas hem, barn och familjelycka.
Verket Skeppsbrott fick positiv kritik, då det utkom, ty den egentliga språkstriden började först några årtionden senare. Man hade väntat på finskspråkig konstprosa, ty finskspråkig poesi hade redan utkommit ganska rikligt och Kalevala utkom redan 1835. Verket var dock ingen försäljningsframgång, ty det fanns i bokhandlarna ännu över 20 år senare.
text: Pasi Hynninen
Källor:
Borgå Tidning 23.8. 1854 (nekrologi)
Jokipii, Mauno: Aejmelaeus, Nils 1812-1854. Suomen kansallisbiografia 1. Helsinki 2003
Jokipii, Mauno: Nils Aejmelaeus: piirteitä suomalaisen novellin uranuurtajasta. Suomi 116:1. Helsinki 1971
Lappalainen, Pekka: Nils Aejmelaeus * suomalaisen kertomakirjallisuuden uskalias pioneeri. HAik 1971:3. Helsinki 1971