Mina föräldrars roman

Arvid Järnefelts senaste bok är en sannsaga från 1850-talet, som för oss in i nu historiskvordna miljöer från tsarernas Petersburg under den gryende liberalismens första tider – aristokratiska militärkretsar med ett starkt konstnärligt inslag – eller ställer oss inför de enkla gammaldags sederna i vårt eget land vid tiden för den finska nationalkänslans uppvaknande. Den giver sålunda en både fängslande och lärorik, – om också ej alltid fullt opartisk – kulturhistorisk skildring. Men den fängslar icke blott som ett dokument om kulturella förhållanden, utan också, och främst kanske, i sin egenskap av rent mänskligt dokument. Den flittäljer en intim och rörande kärlekssaga, där ett par unga människor, hörande till två olika världar, mellan vilka ett oöverstigligt svalg synes vara befäst, slutligen finna varandra med kärlekens eviga rätt. Historien är framställd i en enkel, omedelbar, till hjärtat gående ton – sådan den av hjältinnan själv på gamla dagar berättats för hennes son, den frejdade författaren. Den bär alltigenom det upplevdas äkthetsstämpel, samtidigt som den av återberättaren gjutits i en tilltalande konstnärlig form, där ungdomens friska humor och dess lidelsefulla glöd ömsom bära upp framställningen. – Översättarens namn borgar för den svenska tolkningens fullödiga karaktär. Boken lämpar sig för såväl större som mindre bibliotek.