Söner av ett folk
Samtida recension
Resonerande bokkatalogen gavs ut av Statens biblioteksbyrå mellan åren 1923-1961 och av Skolstyrelsens biblioteksbyrå mellan åren 1962-1988. Den delades ut som bilaga till Svenskbygden. Tidningen innehöll korta recensioner av ny, svenskspråkig litteratur och användes som hjälpmedel vid bibliotekens bokval.
Recension i Resonerande bokkatalog
Upphovsman
Utkommit i nummer
1/1963
Recension
Med denna vidlyftiga volym avslutar Linna sin mäktiga romantrilogi om människorna i Pentinkulma bysamhälle. Det är 20- och 30-talet och slutligen de två krigen 1939 och 1941–44, som skildras i livfulla scener, än dramatiska, än drastiska, än satiriska eller känslofulla och tragiska. Författaren excelleral i en mustig dialog mellan kontrahenterna: arbetarna och småbrukarna på ena sidan, bönderna och herrskapen på den andra. Men också byns pojkar och busfrön har ett ord med i laget. Kapitlen om Lapporörelsen är utan tvekan bokens starkaste partier; här utvecklar författaren hela sin breda och starka berättarkonst utan hämningar.
Vi får följa Akseli Koskelas kamp för sin familj och sin jord, hans utveckling från fattig torpare till välbeställd jordbrukare. Och vi får ett skarpt och i detalj levande porträtt av svågern, den socialdemokratiska ledaren. Janne Kivikoski, som inte låter knäcka sig av motgångar och förföljelser. Däremot blir bilden av kommunisten Siukola väl ensidig och tjatig. Representanten för A.K.S. och äktfinskheten, folkskolläraren Rautavaara, är tagen på kornet utan att bli en karikatyr. Detsamma gäller krigsfanatikern, prästsonen och nazisten Ilmari Salpakari, som karakteriseras med konstnärens objektivitet, trots den motvilja. Författaren måste ha hyst mot honom som människa. Myllret av bipersoner är alla tecknade med den suveräne berättarens fantasi och flödande ordrikedom. Men det är inte utan att det stundom blir litet för mycket prat, och boken i sin helhet är nog lösare komponerad än de två tidigare volymerna. Nivån sjunker mot slutet; det är som om författaren försökt pressa in ett alltför rikt material inom en bestämd ram. – Översättningen är som tidigare av Nils-Börje Stormblom och det är rekommendation nog, men liksom förut tycker jag att dialogerna är onödigt dialektbetonade, men det kan ju vara en smaksak. – Till alla bibliotek.
Vi får följa Akseli Koskelas kamp för sin familj och sin jord, hans utveckling från fattig torpare till välbeställd jordbrukare. Och vi får ett skarpt och i detalj levande porträtt av svågern, den socialdemokratiska ledaren. Janne Kivikoski, som inte låter knäcka sig av motgångar och förföljelser. Däremot blir bilden av kommunisten Siukola väl ensidig och tjatig. Representanten för A.K.S. och äktfinskheten, folkskolläraren Rautavaara, är tagen på kornet utan att bli en karikatyr. Detsamma gäller krigsfanatikern, prästsonen och nazisten Ilmari Salpakari, som karakteriseras med konstnärens objektivitet, trots den motvilja. Författaren måste ha hyst mot honom som människa. Myllret av bipersoner är alla tecknade med den suveräne berättarens fantasi och flödande ordrikedom. Men det är inte utan att det stundom blir litet för mycket prat, och boken i sin helhet är nog lösare komponerad än de två tidigare volymerna. Nivån sjunker mot slutet; det är som om författaren försökt pressa in ett alltför rikt material inom en bestämd ram. – Översättningen är som tidigare av Nils-Börje Stormblom och det är rekommendation nog, men liksom förut tycker jag att dialogerna är onödigt dialektbetonade, men det kan ju vara en smaksak. – Till alla bibliotek.