Oppermans

Feuchtwanger har genom en rad historiska romaner vunnit stor ryktbarhet. Man har beundrat hans säkra formkonst, han ovanliga kunskaper isynnerhet på kulturhistoriens område och hans psykologiska skärpa i personteckningen. Den nu föreliggande boken – skildringen av en judisk berlinfamiljs öden mot bakgrunden av nationalsocialismens genombrott i Tyskland under senaste år – ger knappast de tidigare efter i alla de positiva egenskaper, som gjorts förf:s namn berömt. Dess största förtjänst ligger dock otvivelaktigt i den ofta glänsande konst, med vilken de olika karaktärerna tecknats, sinnesstämningar återgivits och lynnesskiftningar, bottnande i det undermedvetna, pejlats. Boken är en tung anklagelse mot den nu rådande regimen i Tyskland, och även om alla påståenden ej äga beviskraft, utgör den dock, i den mån den kompletterar eller bekräftar vad som på andra vägar blivit bekant, ett föga angenämt dokument för Tysklands härskare av i dag.