Jag ville så gärna säga det

Erkki Lappalainen, Sverige-finländare, beskriver på sitt nya språk ("språket som / jag och mina kompisar talar") ganska dagboksartat livet på den folkhögskola där han studerat bl.a. för att lära sig svenska. Boken innehåller dikter som det är omöjligt att kalla lyriska, de håller sig väldigt nära talat vardagsspråk och kunde utan raduppdelningen gälla som prosa. Den realistiska miljö- och situationsbeskrivningen är väl utförd och gör rätt starkt intryck; Lappalainen fångar i dikt efter dikt, med olika variationer, den plågsamma isolering han upplevde. Låt vara att Erkki Lappalainens dikter är lösligt komponerade – de ger ändå inblick i en verklighet, aktuell för många, de har en konkretion som känns äkta.