Leningrads ödessymfoni

Författaren låter Leningrads öde under niohundra belägringsdygn genom några överlevandes vittnesmål resa sig fram i hela sin hemska vidd. Skildringen är verkningsfull tack vare enkla medel: de berättande är varken bittra eller hatiska utan snarast fyllda av en stor förundran och tacksamhet över att med livet i behåll ha gått genom strapatser där de flesta inklusive nära släktingar obönhörligt stupade, tärda av sjukdom och undernäring. Sanningen om vår närmaste miljonstads lidande under kriget är viktig att lära känna och den rymmer också många förbluffande, imponerande detaljer, däribland klara bevis för hur teatern, baletten och symfoniorkestern fortsatte verksamheten in i det sista, så länge artisterna överhuvud orkade stå på sina ben, och därmed på ett häpnadsväckande sätt stärkte samhörigheten och livsmodet hos de belägrade. Den enda svagheten i den i övrigt väldisponerade boken utgör Rintalas egna funderingar angående synd och skuld i dramat, ty bakgrunden är så vältalig och skakande, att tillrättaläggarens beskäftiga stämma ljuder som en skärande, ovidkommande dissonans.