Storken i Sevilla

År efter år producerar Olle Hedberg en ny roman – mycket på en fantastiskt säker rutin, tyvärr. Man läser honom alltid med nöje, eller skall man säga njutning, för den sobra och eleganta stilens skull och för de vackert inlindade elakheterna och den träffsäkert poängterade dialogen. Men ibland tröttnar man mitt i läsningen och ibland glömmer man vad man just läst. (Men det kan hända att man läser om det man glömt). ”Storken i Sevilla” är en direkt fortsättning på ”Sardinens begravning”; den spanska miljön blir också nu rätt noggrant men torrt kartlagd. Hela romanen, handlar egentligen bara om Vendela Borgs, gift Belford, havandeskap och hennes funderingar och samtal med mannen, styvsonen, gamle rektor Palm och det spanska tjänstefolket. Det blir i mycket en monolog, där dagboksanteckningarna hör till det bästa och fränaste i hela boken. Frispråkigheten förefaller dock stundom enbart som jargong, rätt ytlig jargong. Men pessimismen och misantropien förefaller äkta och ångesten mellan de kallhamrade raderna är inte att taga miste på.