När var tar sin

Handlingens fasta punkt är Octavian och Kate Grays herresäte i ett pastoralt landskap vid Dorsets kust. Runtom dem kretsar ett stort figurgalleri i turer och kontraturer. Där är Ducane, den medelålders och puritanskt tillknäppte ämbetsmannen som får fjälvmordsutredningen om hand och på vars förbryllande lott det faller att uppspåra prästinnan i en svart mässa. Där är Willy Kost, misantrop och melankoliker, med ett förflutet i Dachau. Där är Mary och Paula, de två inte längre unga men långtifrån gamla kvinnorna i huset; och där är Pierce och Barbara, två tonåringar som alldeles nyss sysslade med barndomens lekar.
Det kan förefalla som om det är kärlekn som mönster som Iris Murdoch är ute efter att visa upp, alla komplikationer och kombinationer som föregår ridåfallet i en underhållande komedi om hur var får sin. Men inte bara. Under denna yta av förfarenhet, detta uppsåt att lära och underhålla, all denna kunskap om hur människohjärtat är inrett, finns också en stillsam, en vemodigt insiktfull moralism:
"Det stora onda, det fasansfulla onda, det som skapade krig och slaveri och all människans ondska mot människan låg förborgat i den svala, självrättfärdigande, hänsynslösa själviskheten hos helt vanliga människor..."

(baksidestext)