Den korta våren

Den 1 mars 1815 väckte mig min far redan klockan fem på morgonen. Jag sov tungt, som man gör när man är 18 år. Dagen förut hade kvällsmåltiden varit rikligare än någon gång efter Napoleons fall: ärtsoppa med fläsk, så mycket bröd jag kunde önska mig och ett helt krus med vin, av vilket far hade druckit bara en liten skvätt, utblandad med vatten. Festmåltiden borde ha sagt mig att den stora stunden nalkades och att far ville att jag skulle samla krafter. Men hans ansikte förrådde ingenting. Jag hade ännu inte lärt mig att han alltid var orubbligt lugn.
Nu grep alltså en hand stadigt om min axel och ruskade mig omilt, men jag tyckte mig ha känt att handen en sekund förut hade snuddat vid mitt ansikte i en tafatt smekning, en sådan där trevande rörelse som blinda gör för att orientera sig. Jag slog upp ögonen och såg i halvdagern min fars kraftiga gestalt, som lutade sig över mig, och hörde hans röst säga:
- Medborgare, det är tid att bryta upp! Den nya revolutionen behöver frivilliga.