Högt bland Saarijärvis moar

Väinö Linnas nya roman är den första volymen i en planerad trilogi – ett stort epos – om ”Finlands okände torpare”. Redan denna upptakt lovar mycket. Författaren känner sitt ämne i grund och han skildrar den mer eller mindre rättslöse torparen med samma fördomsfrihet, episka bredd, friska tag och oräddhet, som han utvecklade i sin stora krigsroman ”Okänd soldat”. Mänsko- och miljöteckningen är fantastiskt levande och träffsäker in i minsta detalj. Humor, patos, satir och samhällskritik skänker sin sälta åt denna stundom drastiska, stundom bittra folklivsskildring. Det enda som man eventuellt ville anmärka på är att Linna ibland tecknar väl mycket i svart och vitt och att romanen säkerligen vunnit på större koncentration. – Stormbloms översättning är storartad i alla avseenden, men något sparsammare kunde han kanske ha utnyttjat dialekt i de livfulla dialogerna. – Enligt min mening bör dialekt vara ett medel att berika språket och inte ett självändamål. För mycket dialekt tröttar och irriterar läsaren. Detta sagt som en subjektiv krux i marginalen. – Till alla bibliotek.