Det heliga landet

Med ”Ahasverus död” påbörjade Pär Lagerkvist en serie på tre skildringar av en sällsam art. Han fortsatte serien med ”Pilgrim på havet” och har nu slutfört trilogin med ”Det heliga landet”. Man kunde säga att det är berättelsen om Tobias, men i själva verket är Tobias en obetydlig centralgestalt, andra personer framträder så gott som lika mycket. Däremot kunde man anse det som Tobias symboliserar, en människas ständiga sökan, en människas pilgrimsfärd mot något i sig själv obestämt, något ogripbart men högre som ledmotivet i trilogin. Detta obestämda är något typiskt för böckerna, likaså det symboliska hos tingen och handlingarna. De är sällsamt konturlösa, icke lokaliserade i tid och rum, olika tidsåldrar och miljöer flyter in i varandra. I den nu föreliggande boken förs Tobias till en fjärran kust, till ett land med herdar och lamm, med ett litet barn som mottar ett slags dyrkan av herdarna, med ondska som till synes segrar. På sin fortsatta vandring möter han synen av de tre korsen uppe på kullen, den blåklädda jungfrun med ett litet barn i sina armar, livets och dödens älv och den stora friden och försoningen. Det är en bok som blir läsas långsamt och med eftertanke. Den kan läsas utan kännedom om de andra böckerna, men naturligtvis är en tidigare kontakt med dem av betydelse. Medan ”Pilgrim på havet” föreföll rätt svag har däremot denna bok att ge både tankar och insikt i Pär Lagerkvists värld för den som nalkas den på rätt sätt.