Dvärgarna

Då puffade någon mig i ryggen. När jag vände mig om stod den polerade gossen med de blanka ögonen och konduktörsmössan och höll sin pistol mot min gamla skalle. Den här gången missar jag inte. Vinden missade inte heller hans mössa. Den revs av och fladdrade bort som ett slocknat tomtebloss. Det bekymrade honom föga. Han siktade fortfarande med pistolen på mig och ropade så högt att det var risk att cyklisterna på Sockenvägen som tåget just passerade, skulle höra det: Din förbannade drummel, nu är det i alla fall täfft! Det är hemma hos Kitty, väninna till en gammal skolkamrat som gjort kometkarriär i resebyråbranschen, som Harry Friberg möter dvärgarna. De är mycket naturtroget utförda miniatyrfigurer, avsedda att befolka de leksakståg som hon handlar med. Men att det också finns dvärgar av annat och högst överraskande slag står klart sedan Kitty givit sig ut på en ödesdiger resa. Den går i gryningen med tåg 103 från Stockholms Central och slutar i djupaste mystik på Södra station. Järnvägsresan leder Harry Friberg och kriminalchefen Vesper Johnson in i ett av de mest förbryllande företagen på deras äventyrliga bana. De får se att bangårdarnas välsmorda värld kan bjuda på stora sensationer, innan de i hisnande fart kan passera den gåtfulla färdens sista växel.