Kirurgens park

Thomas Wulffs nya bok presenterar först femton dikter, sedan ett antal kortare och längre prosastycken – genremässigt påminner den alltså något om Snap-shots, från 1980. Wulffs lyriska favoritmetod här ju länge varit att göra rum för fler tolkningar via parallella och friskt uppmjukande strofbildningar. Här kan lyckade exempel avnjutas – det hela inleds käckt med en Odysseus-bild. Man tycker sig registrera en större närvaro, någon centimeter över det såriga, ett slags slirande medkänsla – fint balanserat i disharmoniska Blues för systerhälft, ett av Wulffs uttrycksfullaste vas-kalla, urbana nattporträtt. Konstruktionsprincipen är ganska långt collagets, lossklippt och rytmiserad text lirkas fantasifullt fram. Detta gäller om lyriken men i minst lika hög grad om prosan. Fyra gräslisa sagor, skrivna i en Falstaff fakirs eller en Daniil Charms’ efterföljd, hör till det absolut minnesvärda. Resebeskrivningar, krönikor om hotfulla ryttarfolk, science-fiction-- betonade rysare, allt varvas frejdigt. Erövring, våld och kallaste skräck utgör naturliga ingredienser: vad är der vi drömmer? Men samtidigt måste brådskande skjutas in, att flertalet prosastumpar definitivt tillhör det roligaste författaren hittills låtit oss ta del av. Svartgalen humor firar triumfer i exempelvis den fabulösa nonsenshistorien En legend från Ingenmansland, där darriga metaforen "rätlinjiga likt räkor" tillåts sätta igång de mest otänkbara händelser! Byggstenarna i denna prosastil är noga avvägd rytm samt, både iögonenfallande och originellt, en rik arsenal av helrim och allitterationer! Helt riskfri är denna estetik inte. I några av de längre, morbida sakerna blir bindemedlet helt enkelt otillräckligt, och läsivern slappas. Men för det mesta överförs en känsla av vilt parodisk fjärmning.