Time out

Urban sprang upp från avbytarbänken och dunkade Micke vilt i ryggen. Även Micke hade rest sig och skrek för full hals – hela laget omfamnade varandra jublande. Bollen som efter smashen över nätet kunde returneras var och hur som helst av motståndaren – studsade fortvarande på golvet. Någon förpassade den med en spark till högen av bollar i hörnet. Walters ansikte var ett enda stort leende; självklart var segern lika mycket hans som vår. Kanske var den framförallt Walters. Han hade orkat fortsätta när laget allra helst velat ge upp. Walter hade höjt dem till skyarna, hotat och lovat. Han hade talat människors och änglars tungomål, som Stefan en gång uttryckt det.
– Grabbar! vrålade Urban. – Vilket spel! Vi vann! Vi är mästare! Trodde ni på seger, killar?
– Vi åkte väl inte hit att förlora heller, sa Järnet. Järnet var stöddig. Han hade presterat några fantastiska smashar in på motståndarnas planhalva. Slag som inte ens ett fint försvar kunnat blockera. Några speciella finesser hade inte behövts, Järnet hade kraften. Men motståndarna hade heller inte varit några blåbär, det gällde trots allt Finska Mästerskapen och med i slutspelet fanns endast fyra lag. Fyra av landets bästa.
– You see baby! Järnets överlägsna min var väl onödig, men han är bara sån. Urban flinade och Järnet dunkade honom i ryggen. – Du, de bästa vinner alltid, det är en järnhård lag, sa han och styrde stegen mot duschen.
– Samla ihop bollarna, Urban, sa Olle lite buttert när han följde efter järnet till duschen. Och visst hann han visa fram ett snabbt, elak flin i ansiktet samtidigt som han väste över axeln: - Vilken mästare... hur många gånger var du inne på plan, egentligen?
Det sårade. Det tog skruv. Urban såg på Micke, hade han hört något. Urban riktade blicken stadigt mot golvet och styrde stegen mot bollarna. Lagets bollkalle. Bollpojkar är inte mästare. För en kort stund hade han glömt att han inte fått spela – det räckte inte att sitta på avbytarbänken och att gå regelbundet till träningen. Men aldrig på plan när det gällde verklig match – vem vill riskera. Nej, ingen Urban på plan, åskådarna på matcherna var inte intresserade av vems son han var. Laget behövde ingen klumpeduns vars enda goda sida var styrka. Men styrka förenad med klumpighet, dålig teknik och långsamhet, var av noll och intet värde. Speciellt när det fanns bättre spelare.