Rydsholm

Gösta Gustaf-Jansons debutroman

”Allt efter som middagen fortskred kom Henrik underfund med, att han inte trivdes så illa med sin gamle kamrat. När de flyttat ut i kaféet och sutto vid punschen, trivdes han tvärtom alldeles utmärkt. Han tyckte sig erfara, hur vänskapen från fordom blev levande igen, han kände nästan ett slags ömhet för mannen bredvid sig. Det var tryggt och lugnt i hans sällskap, den varma stämningen väckte hos Henrik en önskan att tala ut, han började förnimma ett oklart behov att anförtro sig till den andre. Det skulle aldrig ha fallit honom in att komma med några förtroenden till sina vanliga umgängesvänner, men här tillsammans med en gammal kär skolkamrat var det något annat. Utan att han egentligen visste av det, började han helt oförmedlat berätta om sig själv.”