Jag, konungen
Samtida recension
Resonerande bokkatalogen gavs ut av Statens biblioteksbyrå mellan åren 1923-1961 och av Skolstyrelsens biblioteksbyrå mellan åren 1962-1988. Den delades ut som bilaga till Svenskbygden. Tidningen innehöll korta recensioner av ny, svenskspråkig litteratur och användes som hjälpmedel vid bibliotekens bokval.
Recension i Resonerande bokkatalog
Upphovsman
Utkommit i nummer
1/1957
Recension
På uppmaning av Nicken Rönngren översatte dr Torsten Steinby redan 1950 denna stort upplagda italienska historiska tragedi till svenska. Under medverkan av Italienska kulturinstitutet i Helsingfors har den nu utgivits i bokform. Att ett modernt utländskt drama publiceras hos oss i svensk tolkning är något mycket sällsynt, varför man måste anteckna detta fall som en litterär händelse.
Cicognani har tagit upp till dramatisk behandling samma motiv som Schiller i sitt skådespel Don Carlos: kampen mellan konung Filip II av Spanien och hans son, infanten don Carlos. Men han gör det på ett helt modernt sätt utan all idealisering och sentimentalisering med sina egna ungdomsupplevelser gentemot en tyrannisk far som psykologisk bakgrund. Den sjuka kronprinsen är tecknad som en psykopat, helt behärskad av sina lidelser och sina nerver, en spansk Erik XIV kunde man säga. Mot honom står konungens imponerande gestalt, en viljemänniska av stora mått, en målmedveten, fanatisk härskare, som offrar allt för staten och sin tro. Kring dessa två huvudpersoner kretsar skaran av statsråd, kammarherrar, militärer, teologer och flere andra bifigurer i ett brokigt men samlat mönster – i allt ett trettiotal roller. Vid läsning gör dramat ett starkt och gripande intryck; vid en eventuell scenisk framställning måste dock förkortningar göras, speciellt beträffande en del alltför långa och högtidliga repliker. Översättningen verkar vårdad men korrekturläsningen kunde ha varit omsorgsfullare. – Det är att hoppas att Svenska teatern vågar ta upp dramat på sin repertoar; det år utan tvivel sceniskt verkningsfullt och de olika rollerna borde vara mycket tacksamma att spela; skickligt och fantasifullt karakteriserade som de är.
Cicognani har tagit upp till dramatisk behandling samma motiv som Schiller i sitt skådespel Don Carlos: kampen mellan konung Filip II av Spanien och hans son, infanten don Carlos. Men han gör det på ett helt modernt sätt utan all idealisering och sentimentalisering med sina egna ungdomsupplevelser gentemot en tyrannisk far som psykologisk bakgrund. Den sjuka kronprinsen är tecknad som en psykopat, helt behärskad av sina lidelser och sina nerver, en spansk Erik XIV kunde man säga. Mot honom står konungens imponerande gestalt, en viljemänniska av stora mått, en målmedveten, fanatisk härskare, som offrar allt för staten och sin tro. Kring dessa två huvudpersoner kretsar skaran av statsråd, kammarherrar, militärer, teologer och flere andra bifigurer i ett brokigt men samlat mönster – i allt ett trettiotal roller. Vid läsning gör dramat ett starkt och gripande intryck; vid en eventuell scenisk framställning måste dock förkortningar göras, speciellt beträffande en del alltför långa och högtidliga repliker. Översättningen verkar vårdad men korrekturläsningen kunde ha varit omsorgsfullare. – Det är att hoppas att Svenska teatern vågar ta upp dramat på sin repertoar; det år utan tvivel sceniskt verkningsfullt och de olika rollerna borde vara mycket tacksamma att spela; skickligt och fantasifullt karakteriserade som de är.