Kusin Bette

Nyutgåvan av några av Balzacs mest kända romaner i fickformat är glädjande. Översättningen är här utomordentligt väl gjord av Hans Levander, som även skrivit en intressant inledning och förklarande noter i slutet. Balzac skrev La cousine Bette 1846. Romanen kom senare tillsammans med Le cousin Pons ut under den gemensamma titeln Les parents pauvres, Fattiga släktingar, och utgjorde den 17e och sista volymen i den mäktiga La comédie humaine. Kusin Bette är den avundsjuka och hämndlystna fattiga bondflickan som alltid känt sig förödmjukad och kränkt i jämförelse med sin vackra och älskvärda kusin Adeline. Som en spindel arbetar hon hela sitt liv under en mask av släktlojalitet och tillgivenhet på att spinna intrigens trådar för att få kusinen i undergång. Här skymtar många personer som känns igen från andra romaner av Balzac. Det är främst en roman om avund men också om kärlek i dess olika former, erotisk besatthet, självuppoffring och härsklystnad. Det är ett stort antal mustiga och livfyllda tavlor som i denna roman passerat revy. Här finns många märgfullt tecknade personer besatta av sina känslor och lidelser. Man pratar, intrigerar och avslöjar sig ständigt genom gester, ord och klädedräkt. Balzac ger i sin sociala realism en föga hoppfull bild varken av mänskosläktet, eller av detta samhälle som reducerar mänskorna till djur. Han är en stor psykolog, moraliserar inte, ger inga svar på de frågor han framställer. Kusin Bette är tidlös genom sin skildring av mänskans laster och passioner.