Ringell, Susanne

Susanne Ringell (f. 1955) är verksam som författare och dramatiker. Hon är till utbildningen skådespelare och var fram till början av 90-talet verksam på olika finlandssvenska teatrar. Hon upprätthåller ett författarskap som går i många riktningar, ifall man med riktningar menar genrer. Hon har publicerat noveller, kortprosa, pjäser, hörspel, dikter och en roman.

Susanne Ringells andra bok, Gall eller våra osynliga väntrum (1994) , innehåller dikter och rör sig kring ett angeläget och känsligt tema: barnlöshet. Dikterna är berättande och djuplodande, Ringells förkärlek för en språkligt klar, samtidigt djärvt lakonisk stil tar fart här. I kortprosan, som hon senare hyllats för kombineras den med en humor som är mörk och mild – och också kan vara rufsigt skrattig.

Susanne Ringell har sagt att hon gärna skriver om ämnen som är obekväma. Man kan faktiskt se just det som en respektfull gest mot läsaren: någon bör ju ta tag i frågor som förr eller senare angår oss alla. Också när hon väljer kortprosans form och formuleringarna kräver en viss knapphändighet åstadkommer hon en ytspänning som påverkar den som tar del – texten både roar och oroar, som man alldagligt brukar uttrycka det. I hörspelen fungerar detta suveränt. Susanne Ringell tilldelades Prix Italia (1995) för hörspelet Vestalen och Prix Europa (2004) för Och om bettlare och vägmän.

Den nyaste boken, Ryggens nymåne, kallas en “prosalyrisk svit”, och handlar om ett sökande efter andlig mening – efter Gud. Det är ett individuellt sökande, i texten heter den sökande Kerstin och är en ganska vanlig kvinna. Dikternas inledande anslag är nästan försynt, men de skissar i sin helhet ett perspektiv som är både utmanande och trösterikt. Ringell lämnar som alltid rum för sårbarheten och för kluvenheten. Gud kan ses som gammelgäddan i vassen, eller som en källa. En liknelse som återknyter till människan är “fontanell” (som betyder “liten källa”). Den innefattar allt det sårbara – och det som behöver oss, behöver vår omtanke och varsamhet.

Läscentrum

---

har genomgått Teaterhögskolan i Helsingfors (1977-1981) och är utexaminerad skådespelare

Det förlovade barnet belönades med Granberg-Sumeliuska priset år 1994. Hörspelet Vestalen (The Vestal Virgin) erhöll Prix Italias huvudpris år 1995. Novellsamlingen Åtta kroppar fick Svenska litteratursällskapets pris år 1999.
Ringell tilldelades Siftelsen Längmanska Kulturfondens pris år 2000.

Mera uppgifter om författarens verk

Skådespel och hörspel:

Edelweiss, 1989, Svenska Teatern
Vendettan, 1990, Radioteatern
Pantlånekontoret, 1992, Åbo Svenska teater
Vestalen, 1994, Radioteatern (övers. "Vestal Virgin", Yleisradio 1995)
Vägen till Lelle, 1999, Produktion: Ab Talking Heads Oy

Harriets hus, 1999, Radioteatern (övers. "Harriet´s House", Yleisradio 2000)
Jungfru Anna, 2000, Svenska Teatern
Sagan om den lilla drottningen, 2001
Eftermiddag, 2002, Svenska Teatern

Vad ska vi spela? Lågstadiepjäser 2 (tillsammans med Christina Andersson, Jan Nåls och Tove Appelgren), barnlitteratur, Labbet 2010

Litet Abc om att bebo sitt tema (Horisont 1997: 5/6). En självbiografisk berättelse med minnen från Helsingfors.

Textutdrag

Gunlög är ett tåg. Gunlög är inte ett tåg. Allt är sant. Gunlög jobbar på ett tåg och tåget jobbar i Gunlög, jobbar tills hon tycker sig vara bra tåg. Inte tuff-tuff, för det är hon inte, Gunlög, men dunk-dunk.Skenor och spår. Gunlög skenar iväg, turerna är så många och det är hennes tur hela tiden, hon hinner aldrig vara hemma, hon hinner aldrig vara inte tåg.

Gunlög ska inte inbilla sig någonting: det är inte synd om Gunlög för Gunlög är inte arbetslös. Varje dag är Gunlög inte arbetslös, hon är nästan frisk och i varje fall arbetsför, hon är fast anställd och löntagare och löntagare och en riktig tur-Gunlög.
Så är det och tåget dunkar genom anställds märg och ben.
Utrymmena är minimala och det är mycket spill och klott och kvarlämnat mos. Kaffesump och smörgåsar som torkat till mumier när Gunlögtåget närmar sig Rovaniemi. Hon har dunk-dunk startat i Helsingfor och hon hinner inte dunk-dunk göra smörgåsar på vägen fast det dunk-kanske-dunk är väldigt mycket meningen att hon ska hinna. Gunlög-dunk står bakom lilla disken i lilla tågcafékupén och känner sig för stor för den miniatyr hon jobbar i. Hur hon än vänder sig har hon rumpan bak och den är för bred för ett smalspårigt järnvägstänkande. Sådana rumpstunder önskar Gunlög att hon skulle få sparken men det får hon aldrig för hon är flitig och pålitlig och till på köpet nykter. Därför är hon cafévärdinna på livstid och tågen kommer och tågen går och Gunlög är alltid med. Under sömnstunderna sitter hon och småskakar på en pall i pentryt som kllas jkök och mellanölskranarna droppar genom hennes drömmar. Hon har alltid en plastmugg, i handen dunk och någon är alltid full och det är aldrig hon.
Gunlög.
Hon är döpt till gunlaug.
Hon ändrade stavningen för att bli lite modernare. Men det blir hon aldrig.

("Gunlög" i novellsamlingen Av blygsel blev Adele fet, 2000)

Litterära videoklipp