Hundra dikter

Efter mycket uppmärksammad debut 1984 återkommer Diana Bredenberg med en ny diktsamling, asketiskt betitlad Hundra dikter. Även nu handlar det i allra högsta grad om renodlad centrallyrik. Genom att ge känslorna namn och uttryck söker författaren komma till tals med vånda, ångest, tomhet. Detta definierande av en livssituation sker utan att invecklade strukturer behöver tas i bruk. Orden är enkla, alldagliga, meningarna likaså. Det är först i kombinationernas intrikata spel som författarens säkra förmåga till nyansering blottas. Dikterna har standardmått, de är korta, det talas i presens indikativ om mörker, saknad, frånvaro, hot och dödsaningar. Jag har roat mig med att plocka ut en av de få dikter som avviker från ovan skisserade mönster. Så här lyder den radikalt nedskurna kärleksdikten: "Spegla mig/ i leendet / av ditt öga". Efter två böcker har Diana Bredenberg nu visat hur suveränt hon behärskar ett eget, personligt idiom. Läser man de hundra dikterna uppmärksamt kan man tro sig få syn på tänkbara möjligheter till förnyelse och vidareutveckling. Det som följer härnäst blir kanske en satsning på det mer experimentella, kanske en öppning åt den konceptorienterade poesins håll?