Stölden

Walentin Chorells produktivitet är förbluffande, nästan skrämmande: en oavbruten följd av romaner, skådespel, dramer, komedier och hörspel! Och ingenting av detta lämnar en likgiltig, tvärtom, författaren fängslar en alltid genom sina uppslag, sin koncentrerade stilkonst och sitt personiga engagemang, sitt intensiva sökande efter psykologiska och moraliska lösningar. Så även i årets bok, ”Stölden”, en liten roman eller snarare en lång novell om två ungdomar i pubertetsåldern, en femtonårspojke från asocial miljö och en fjortonårsflicka av ”främmande” ras, som upplever sin första fågelskygga kärlek. Handlingen är koncentrerad kring den stöld som pojken begår, dels för att ge sig och flickan en möjlighet att för några fattiga ögonblick få njuta, av tillvaron, dels för att hävda sig själv gentemot kamraterna och samhället. Författaren demonstrerar hela sitt tekniska och psykologiska kunnande och lyckas också intressera läsaren för själva det psykologiska problemet, men kanske mindre för människorna i boken. Trots författarens stora skicklighet – eller kanske just tack vare den – verkar boken åtminstone på mig mera konstruktion än levande och mogen konst. Faran för att Chorell hamnat i ett manér är uppenbar; en mindre hektisk produktion vill den kritiske läsaren i all anspråkslöshet rekommendera den mångsidigt begåvade författaren och mera plats för livets irrationella faktorer.