Med kallt blod

Två frigivna fångar mördar en hel familj om fyra personer för att undanröja alla vittnen till ett inbrott som inbringat några futtiga dollar. Dådet verkar ur alla synpunkter totalt meningslöst och ytterligt upprörande, ty offren är kända som ovanligt hyggliga människor. Truman Capote har dissekerat fallet genom att ta vara på alla uppgifter som rimligtvis kan belysa de gåtfulla orsakssammanhangen. Redogörelsen är skriven med briljans och – skenbart – med kallt blod, ty något ställningstagande går sällan att läsa ens ur beskrivningen av verkligt chockerande detaljer. Härav uppstår den självklara frågan om böcker av denna art – de må vara hur elegant komponerade som helst – har någon egentlig funktion att fylla. Beskyllningen för sensationsskriveri skulle helt säkert ha varit lättare att tillbakavisa om författaren sörjt för att sensmoralen blivit vederbörligen påklistrad. Jag tror dock att boken är bäst både som dokument och konstverk i sin nuvarande, neutrala form som lämnar tillfälle åt läsaren att själv fälla domen i en rättsaffär som till det yttre går i svart och vitt, men i själva verket i sitt psykologiska mönster bjuder på några av kriminalvetenskapens mest svårbemästrade problem.