Till himmeln

På en resa genom djupa ödemarken vek jag en gång in i en gård för att söka skydd mot regnet. Jag steg in i stugan. De mörka molnen därute gjorde den skum, så att jag först inte såg någon därinne, men plötsligen upptäkte jag längst borta någonting högst besynnerligt. Möjligtvis kunde det vara ett människohufvud, men ett hufvud, hvars make jag aldrig skådat. Föreställ er en upp- och nedvänd kyrkklocka och ofvanpå den något kupigt lock.

Denna syn jagade en rysning genom min kropp. Jag var i djupaste ödemarken, där vidskepelsen råder, där kanske barn säljas åt den onde, och där det fins underliga bortbytingar, skapade, såsom man tror, genom djäfvulens trolldomskonster.