Arbetarbohem

Oljelund berättar med en oefterhärmligt charmfull chosefrihet om det andra decenniets politiska brushuvuden och framför allt om "generalen". Den elegante, intelligente och godhjärtade "generalen" Wildberger, dvs. Hinke Bergegren, är så levande skildrad, att man väl förstår den unge Mikael Hägers oförställda beundran, samtidigt som man upplever hans växande besvikelse över att ledaren visar mänskliga brister, t. ex. förställningskonst, vankelmod och vänskap med allmänna åklagaren.
De unga revolutionärerna hade sina hjärtan i Frankrike, fast lärofadern framför andra hette Krapotkin. Interiören från Norra klubbens möte i Folkets hus i Stockholm som börjar med vältalaren Ekstams kostliga uppräkning av lärda auktorer och "på förekommen anledning" slutar med beslutet att kassörer må förskingra endast halva kassan, kunde gott gälla för en jakobinsammankomst.
Liksom sina franska förbilder fäste också Mikael och hans kamrater stor vikt vid klädjeräkten. Rörande är då Mikael, tjugoårig men rosig i ansiktet som en sjuttonåring, skall skickas på propagandaturné. I brist på snygg kostym får Mikael Widbergers avlagda men mycket eleganta bonjour, som väcker starkt misstroende hos de fattiga arrangörerna, och som revolutionär accepteras den först då han berättar att han fått den av Wildberger. Men ungdomen tar ut sin rätt. På kärleksstigen i Varberg finner man den blyge Mikael lustvandrande - trött på politiskt käbbel - med en jämnårig flicka, upptagen av stjärnor, evighet och flickans mjuka värme och iklädd generalens bonjour tillsammans med de revolutionära persedlarna slokhatt och stor rosett.
Karakteristiska kapitel ger tidsfärgen: "Kärlek utan band"; "Bondetåget"; "Hackenhjelm" (som sålde sin egen begravningsruna för att få pengar till öl); "Inför rätta" (där alltid någon av förgrundsfigurerna befann sig) etc.
Man upplever starkt den revolutionära idealism, som senare skulle föra Mikael Häger i fängelse, men samtidigt är det en lysande Stockholms-skildring, rolig, älskvärd och kultiverad.

(baksidestext)