Under torparsolen

Först kan sägas, att Hugo Ekhammar väl försvarar sin plats i bokserien Finlandssvenskt bibliotek. Hans skönlitterära produktion var visserligen inte stor – endast två böcker, den här föreliggande Under torparsolen, som kom ut 1922 och hans två tidigare utgivna Det norrfångna landet – men hans stilkonst var så särpräglad och av en så förnäm art, att den har sin sektor inom finlandssvensk litterär stil överhuvudtaget. Hans insats såsom språkrensare och språkförnyare får inte glömmas. Man vore frestad att säga, att språket var hans lidelse, och få har väl nått så långt som han i det ”luttrade” språkets skönhet. Boken Under torparsolen är ett vittnesbörd om detta I den skall läsaren fåfängt söka lönord i vanlig mening. Dialekterna och fornsvenskan var för honom rikt givande källor. I hans stil finns en nära förbindelse mellan innehållet och språkets uttrycksformer, som är genial på sitt sätt. Vid läsningen överraskas man ofta med att tänka: detta kunde inte sägas bättre.

Boken har samtidigt en betydande socialhistorisk förtjänst: den berättar om torparnas hårda villkor i västnyländsk bygd för ungefär ett trekvartssekel sedan. Det kan vara nyttigt för våra dagars kvinkande kverulanter att stifta närmare bekantskap med hur man hade det i torpstugorna och på åkrarna de tiderna. – Ekhammar skräder inte orden och sanningen var honom kär. Men ingen må tro, att det vilar bitterhet över skildringen. Man brukar tala om kärv humor. Den finns. Och där finns avsnitt, fulla av lustigheter, krumsprång och lekfulla infall. Hos dessa gångna släkten gömde sig en livskraft, som fann på utvägar, helt stängda för vekare släkten.