Lyktorna

Den nyare rikssvenska diktningen har inte nått en bredare finlandssvensk publik och fyrtitalsgenerationens prosa har tyvärr blivit relativt okänd hos oss. Man ser gärna i benämningen ”fyrtital” någonting extremt, höglitterärt eller ultramodernt, men Eriks är fast förankrad i mera traditionella stämningar. Någon överraskning är hans novellsamling inte, hans resignerade pessimism har man mött förut och arbetarmiljön har redan tidigare gjort sitt insteg i diktningen. Han talar lågmält, finstämt och med säker stilkänsla, hans prosa får ställvis ett lyriskt drag, men han saknar skärpan och intensiteten. Bäst gör han sig då han beskriver vardagliga händelseförlopp, ty när han försöker pejla större själsdjup blir skildringen ibland något konstlad och mister den naturlighet som är dess största förtjänst.