Den siste brodern

Jag återsåg David i går. Jag låg i sängen, och sinnet var tomt och kroppen lätt, jag hade bara en svag tyngdkänsla mellan ögonen. Jag vet inte varför jag vred huvudet mot dörren, David hade ju inte gjort något ljud, nej, inget ljud alls, det var inte som förr i världen, när han gick och sprang lite snett och jag alltid tyckte att det var så konstigt att hans magra kropp, hans armar och ben, som var långa och smala som vassrör vid åkanten, och ansiktet som försvann i det mjuka hårsvallet som liknade vågskum, ja, jag tyckte alltid att det var konstigt att allt det där, hela samlingen av små, fridsamma, oförargliga ting kunde åstadkomma så mycket ljud mot marken när David gick.