Bokens titel. Om boken utkommit under olika titlar, visas här den första titeln.
Solon Islandus
Typ
romaner
Klicka här om du vill veta mer om författaren och om författarens övriga verk.
Beskrivning
Davíð Stefánsson (1895-1964) med tillnamnet frá Fagraskógi framstår vid sidan av Halldór Kiljan Laxness och Gunnar Gunnarsson som en av de tre stora i den isländska diktargeneration som föddes kring sekelskiftet. Som lyriker slog han tidigt igenom med en enkel och innerlig ton, frigjord från den på Island tyngande lärda traditionen. Som dramatiker har han haft stor framgång med tre skådespel, av vilka "Den gyllene porten" utgavs i svensk översättning av det isländska förlaget Helgafell 1960. Som prosaförfattare slutligen fängslade Davíð Stefánsson på 1940-talet sina landsmän med "Solon Islandus".
Detta nordisländska epos är spunnet på motiv som påminner om Halldór Laxness' romancykel om folkskalden Olafur Kárason Ljósvikingur. Men tonarten är en helt annan. Folkskalden, vismannen och lösdrivaren Sölve Helgaseon, alias Solon Islandus (Den isländske Solon), framträder som en påtaglig människa i ett med inlevelse skildrat socialt och historiskt sammanhang. Solon slutar sina dagar som rotehjon i sin födelsesocken. Med sin vildvuxna genialitet, sitt hat mot överheten, sin ensamhet och sitt asociala trots blir Sölve Helgason en sinnebild för det ofria och utfattiga Island under 1800-talet.
Man kan läsa "Solon Islandus" som en miljöskildring från en nordatlantisk koloni som ännu trälar under det danska handelsmonopolets ok eller som en berättelse om ett djupt tragiskt människoöde. Med sin spänstiga, ofta lyriskt laddade stil fängslar romanen inte minst i skildringarna av norra Islands grönskande älvdalar, arktiska sandöknar och blånande isfjäll.
(baksidestext)
Detta nordisländska epos är spunnet på motiv som påminner om Halldór Laxness' romancykel om folkskalden Olafur Kárason Ljósvikingur. Men tonarten är en helt annan. Folkskalden, vismannen och lösdrivaren Sölve Helgaseon, alias Solon Islandus (Den isländske Solon), framträder som en påtaglig människa i ett med inlevelse skildrat socialt och historiskt sammanhang. Solon slutar sina dagar som rotehjon i sin födelsesocken. Med sin vildvuxna genialitet, sitt hat mot överheten, sin ensamhet och sitt asociala trots blir Sölve Helgason en sinnebild för det ofria och utfattiga Island under 1800-talet.
Man kan läsa "Solon Islandus" som en miljöskildring från en nordatlantisk koloni som ännu trälar under det danska handelsmonopolets ok eller som en berättelse om ett djupt tragiskt människoöde. Med sin spänstiga, ofta lyriskt laddade stil fängslar romanen inte minst i skildringarna av norra Islands grönskande älvdalar, arktiska sandöknar och blånande isfjäll.
(baksidestext)
Genre
Originalspråk
Textutdrag
På stranden vid det yttersta havet levde trettio släktled sitt liv. Till skydd mot de skarpa vindarna, som isade märg och ben, byggde de sig hyddor av sten och torv, sina kläder vävde de av ull och skylde därmed sin nakenhet. På småbåtar skaffade de bärgning ur havet; foder åt kreaturen fingo de från tunplättar, som de odlade omkring sina boningar. Livskampen var hård och krävde uthållighet. Solfattiga somrar och kalla isvintrar blevo ofta fattiga bönder övermäktiga och skapade stora och tunga öden. Men fastän huggen alltid drabbade samma stam, och släktled ha störtat till marken, liksom vågkammarna mot stranden, har det aldrig lyckats att utplåna dessa nordliga bygder. Ännu ser man låga gårdar under fjälliderna och ute vid strandbrinken. Ännu sticker bonden sin spade i jorden, när det våras; ännu kastar fiskaren ut sin rev på djupet och drar torsk i boet.
Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.