Anders på ön

Trädet stod i en dält på ön där Anders bodde varje sommar med mamma och pappa och igelkotten Rufus och Pernilla, den tama sädesärlan. Och ön låg i en vik som hette Vassviken och där det fanns så många vasstrån att pappa ibland suckade och sade:
- Det här är värre än morfars skägg.
Och med det menade han att han aldrig hade tillräckligt med tid att raka bort all vassen runt ön. Anders föreställde sig ibland hur det skulle se ut när pappa med en stor rakborste plaskade runt ön och gned in vassen med raktvål så att skummet steg som en brusande vall åt alla håll. Och Anders tyckte sig höra hur det skrapade när pappa skar av vassen och tvålen försvann och pappa sedan hällde friskt rakvatten på vattnet och alla vågorna lade sig och blev lika blanka om kinderna som pappa när han hade rakat sig.
Men vassen var värre än morfars skägg. Anders hade aldrig sett morfars skägg men en gång hade han sett pappas som var litet och rött och tovigt. Sedan försvann det snabbt för mamma sade till.
Anders förställde sig morfars sägg ungefär som ett stort svart vattenfall som föll morfar ända ner till tårna och kom morfar att snubbla där han gick bland molnen uppe i himlen. Anders hade en gång sett det mellan två moln och då sprang han till mamma och ropade.
- Morfar är i klämma. Han är fast.
- Morfar är i himlen, svarade mamma, och där kan ingen vara i klämma. Så du pratar.
- Men jag såg skägget, sade Anders. Och det klämdes mellan två moln. Där är det.
Och Anders pekade på skägget. Men det fanns inte mera, och molnen fanns intemera. Himlen var alldeles blå.