Joenpelto, Eeva

Så gott som varje författare läser sina egna gamla texter motvilligt och med skräckblandade känslor. Rädslan är befogad. Från sida till sida meningar med alltför många ord som liksom pressats fram. Bakom dem är det mödosamt att se vad författaren har velat säga. En författare måste ha något att säga, något viktigt problem som hon försöker lösa eller belysa, även om hon inte säger det någonstans. Sökandet efter klarhet ger boken dess spänning. Detta särdrag i boken kan författaren inte heller förklara, det måste bara bli försinnligat från och med den första sidan. Om läsaren inte förnimmer spänningen eller suget i texten, om framställningen hakar upp sig på kjolens sömmar eller tillagningsrecept för pumpa, kan och får hon lägga boken ur sin hand. En skicklig författare kan visserligen börja från kjolens sömmar och ändå nå till världsåskådningsfrågor och undvika risken att det blir bara underhållning. Jag har även tänkt så här att det måtte vara otroligt tungt att skriva enbart underhållning, enbart för pengar. När de nödvändiga personerna har väckts till liv och blivit trovärdiga med tanke på de händelser som är viktiga för innehållet, är författarens uppfinnararbete slut för deras del. Personerna deltar i händelserna som för boken framåt på ett naturligt sätt. Det finns fortfarande gott om problem, men personerna löser dem själva. Eller så blir de förbryllade och låter ödet styra sin väg som så ofta i livet. När boken är litet över halvvägs går det upp för författaren hur den kommer att sluta. Om boken inte har haft ett namn hittills, föds det nu. Varje författare har sina egna persontyper som ur olika synvinklar betraktade följer med genom hela produktionen. Utan att vidare fundera över varför, lär mina böcker ha som ett rådande, skämmande drag en så kallad allvarstyngd anständighet. Jag föddes mitt bland anständiga människor och jag har aldrig ens mött några andra. Det talades visserligen om en svindlare, en enda. Det fanns inga fyllerister och inte heller bråkstakar. Man såg dem i alla fall inte, ty: om man är berusad måste man förstå att stanna hemma och inom fyra väggar. Men denna svindlare från mina barndomsår och vad jag hörde om honom? Mina tankar var svartvita. Till och med ett dråp begånget i hastigt mod är en mindre synd än ett svindleri. Så resonerade jag när jag var under tio år gammal: bedrägeri kräver långvarig planering, falskspel som planlagts natt och dag och som när det lyckades kunde störta hela ätter i fördärvet. När jag sedan mycket senare satt framför skrivmaskinen var jag tvungen att även förstå svindlare. Jag måste även kunna finna medlidande. Det var tidvis även nödvändigt bli entusiasmerad av ondskan. Men hur skall man skriva om den? Till exempel så att man liksom ställer sig bredvid skrivmaskinen och sig själv och följer med hur denna främmande författare klarar av det hela. Att stå vid sidan om och se på är ett bra knep även i många andra besvärliga situationer. Följ noga med hur författaren i texten gråter eller skrattar eller oroar sig. Själv skall du vara kall. Byt papper, samla fulla sidor men ge dig inte iväg före den där vikarierande författaren har stängt sin maskin. Titta inte på sidorna förrän nästa dag eller en månad senare. Om det är höst kan du gå och kratta löv, men du skall inte ens tänka på personerna i din roman. De kommer nog fram till dig när de har fått vila en stund. I mina arbeten upprepar sig i olika former ett motiv där det blir slitningar mellan två olika män, ett brödrapar. Åtminstone i böckerna /Veljen varjo/, /Neito kulkee vetten päällä (Jungfrun går på vattnet)/, /Ritari metsien pimennosta/ för de sin ojämna kamp. Det går lika litet att finna förebilder för dem från mitt verkliga liv som för de s.k. starka kvinnorna som man ofta säger att jag ständigt skildrar i mina böcker. Jag kan inte se någon annan styrka hos dem än förmågan att stanna kvar - att sköta uppgifterna även i svåra situationer. De flesta av dem är ganska hårda, grymt oeftergivliga. Men hur jag än försökte förklara dessa gestalter, förblev jag ändå skildrare av starka kvinnor. Så började jag utformandet av /Fru Glad, gift med livet/ (/Elämän rouva, rouva Glad/). Jag försökte belysa en klipsk, självisk affärskvinna ur många synvinklar, jag tillsatte en nypa elakhet, beräkning, ett yppigt utseende, flotta kläder, tre äktenskap. En vanlig kärlek till medmänniskorna kom jag inte att anknyta till hennes känsloförråd. Försöket var ambitiöst och väckte även uppmärksamhet. Mottagandet var bra men å andra sidan besvärande. Om jag tidigare hade varit en skildrare av starka kvinnor, var jag det ännu säkrare nu tack vare /fru Glad/. Så jag hade lyckats och å andra sidan löjligt misslyckats. Temat frammanade all slags skriverier. - Tävlar på litterära fält på männens villkor - Kvinnorörelsen skulle ha bättre framgång om det inte funnes skildare av starka kvinnor som hon. Jag har skrivit romaner i femtio år. Det bästa i detta har varit bakgrundsarbetet, att skärskåda närhistorien och sociala förhållanden, att lära sig om de mest olika yrken alltifrån torvbrytning till att vara bankdirektör. Lärandet måste vara så grundligt att man inte behöver förklara olika arbetsskeden i boken, man bara glider från det ena till det andra. Det får inte bli några fel. Det som för många är mödosamt slit och slöseri med tiden är för mig en stor glädje. Den överträffas bara av den överväldigande om än sällsynta känslan när texten flyter otvunget. Men sådana stunder kommer inte gratis. Man måste reda ut saker, även små detaljer måste undersökas, strukturen måste tecknas upp. Och sedan oförutsett, i mitten på någon sida kan man få den galna tanken, att detta kan jag ju, naturligtvis kan jag skriva. När sådant inträffar, sluta med detsamma, håll en lång paus, gå tillbaka till startgroparna. Eller har vi kanske inte kommit överens om att bara en obotligt dålig författare tror sig kunna skriva bra? Jo, det har vi kommit överens om. Du kan inte skriva och du kommer aldrig ens att lära dig. Nöj dig med det så får du kanske någon gång en hygglig mening på papper.